Ni minns väl sötebrödsdagarna? När slutspel var lika givet som Kalle Anka på julafton, när en hemmamatch mot Mora knappt behövde spelas – tre poäng var ju ändå så självklara.
Mårtensson och Weinhandl briljerade. Hlinka/Hlavac hade lekstuga. 80+ poäng i grundserien var vardagsmat och spel ända in i april var något vi vande oss vid.
Det är drygt 10 år sedan och alla som hade med LHC att göra tog nog framgången lite för given. Klubbledningen, supportrarna, vi i media – och kanske även spelarna?
Allt bara rullade på.
För en som under 7-8 års tid stått en bit ifrån och iakttagit när LHC gått från respekterat topplag till rätt så tama vita lejon börjar man nu ana att något spännande händer därborta i horisonten.
Föreningen är på rätt väg.
5–2 mot tunga Luleå var ett av många styrkebesked den här hösten.
LHC har blivit ett LAG – från spelarna på isen till ledarna på bänken. Publiken och stämningen påminner om den häftiga atmosfär som en gång rådde i Stångebrohallen. Jag minns en seger mot Färjestad när Stånkan fullständigt kokade och en Arne Hegerfors (legendarisk tv-kommentator för er som var för små för att minnas) som sprudlande pratade om det nya laget från Östergötland som tog hockey-Sverige med storm.
Runt om i LHC-organisationen vässas det, säkert en effekt av nye klubbdirektören Carl-Johan Stålhammars intåg. Titta bara på innehållet som numera produceras till sociala medier. Enahanda bilder från gymmet har bytts ut mot roliga rörliga inslag med spelare som verkar trivas framför kameran – skillnaden mot för bara några månader sedan är mycket stor.
Det finns såklart massor med saker att jobba på, konstigt vore det annars. Men den harmoni och trygghet som just nu råder i LHC:s herrlag var det många år sedan jag upplevde.
Matchen mot Luleå? Bra fart och totalt sett en skön lördagsunderhållning. Men säg inte att ni såg fyra (!) LHC-mål komma när Luleå låg på för en 3–1-ledning i början på den tredje perioden. Samtidigt är det lite typiskt höstens LHC – en magisk Remi Elie-passning och Sebastian Strandberg stötte in 2–2 från ingenstans. Strandberg – vad har hänt med honom? Mycket bra idag igen. Och Patrick Russell, hysterisk formstark dansk som inte kan göra fel på isen för tillfället.
Det är långt kvar, pucken är platt och allt kan hända – ni känner till de vanliga klyschorna. Men visst är det läge att för första gången på mycket länge tro på en rolig vårsäsong?