LHC:s J20-tränare Jimmy Anderström trycker igång kaffebryggaren. I omklädningsrummet bredvid ledarrumet dunkar "Waiting for tonight" med Jennifer Lopez på allra högsta volym.
– Välkomna. Det är den här ljudmiljön vi har här. Vi har väl tänkt att flytta ledarrummet ut till korridoren just för att inte behöva höra all musik grabbarna spelar. Men det funkar, säger Jimmy och skrattar.
Det är någon timme kvar till LHC-juniorerna ska ta sig an HV71:s dito i den högsta juniorserien i svensk ishockey, J20 Nationell Topp 10.
Efter sex spelade omgångar är LHC, som gick som tåget i höstas, sist i serien. Trots det är man ett av hela seriens mest målglada lag.
– Jag brukar säga att en ledning med 2–0 i juniorhockey är som 0–0 i seniorhockey. Det betyder ingenting. Så pass mycket svänger det, säger assisterande tränaren, Calle Krantz, och tar en klunk kaffe ur pappersmuggen.
Jimmy nickar instämmande.
– Det har tagit lite tid för mig att anpassa tillbaka mig till juniorhockeyn (Jimmy var tidigare assisterande tränare i Almtunas seniorlag). Här kör man mer och jag tycker inte heller att en 18-åring, som exempelvis Felix Öhrqvist, ska bromsas. Det ska vara mycket fart framåt och då blir det svängig hockey.
– Sen förstås. Vi vill ju lära spelarna att ska de ta sig långt i karriären så är riskbedömning viktigt att ha med sig. Men det är skillnad på en 18-årig Öhrqvist och en 36-årig veteran, säger Jimmy.
Att fostra hockeyspelare är heller inte det enda målet med juniorverksamheten. Spelarna som är mellan 16 och 19 år är mitt i att lämna livet som tonårskillar, för att bli vuxna män.
Sådant märks.
– Det är massa tonårshormoner att hantera. Till skillnad från hur det exempelvis är att träna LHC:s A-lag och säg en spelare som Broc Little. Han har förmodligen hittat sig själv och vet vad han mår bra av.
Tränarjobbet i J20 är med andra ord minst lika mycket ett mentorsskap.
– Skolan är en sak som påverkar. Sen kanske partners kommer in i bilden. Det kan vara lite festande och mitt i allt ska du hitta vem du är. Det är mycket med självinsikt, självbild och självkänsla som grabbarna brottas med. Som vilka andra tonåringar som helst.
Tränarna tömmer sina kaffemuggar.
Hockeymässigt då. Vad är målet med J20-verksamheten?
– Såklart handlar det för oss om att utbilda spelare till LHC:s A-lag men dit kommer inte alla nå. Så är det. Ska man se det statistiskt så är det kanske max två, tre stycken som har rimlig chans att bli etablerade där, säger Jimmy.
Men att inte hamna i LHC innebär inte att karriären är över.
– Nej. Vårt mål är väl att alla ska kunna spela i division 1 och uppåt. Det är en måttstock som vi kom på förra veckan och har vi en sådan nivå här i LHC så är vi på en otroligt stark nivå. Division 1 och Hockeyallsvenskan är två riktigt bra ligor, säger Calle.
Dunkandet från omklädningsrummets högtalare fortsätter. Adam Aunes Johansson, Oscar Emwall och resten av J20-spelarna drar på sig de blå matchställen och glider ut för matchvärmning.
– För oss är matchdagar alltid ganska lugna. Vi har genomgångar innan så nu är det mest spelarna som ska förbereda sig.
Just den här vardagskvällen slutade i moll. LHC förlorade med 1–4 efter att HV71:s stjärntalang Willhelm Hallquisth haft stor show framåt och LHC inte lyckats få stopp på honom.
Trots förlusten och jumboplatsen är LHC klara för slutspelet i vår – och har guldchans. För sådan är juniorhockeyn.