LÄS MER: Jonsson: "Mitt ansvar att se till det"
LÄS MER: Candevi: Då är det omöjligt uppdrag
Motgångarna för Linköping HC slår hårt.
Det märks om du tittar på tabellen där det är utsatt läge och efter fyra raka förluster och bara två trepoängare på de 14 senaste matcherna till och med borta från slutspel. Pratar du med Andrew Gordon förstår du hur ont det gör.
– Det suger. Det är enormt frustrerande och jag tänker på det hela tiden. Du känner dig så tom och så liten, säger han.
Den populäre kanadensaren är inne på sin fjärde säsong i LHC-tröjan och upplever ett liknande läge som vid samma tid i fjol. Det var tungt då och är lika tungt nu. Med de tre ordinarie kaptenerna (Eddie Larsson, Sebastian Karlsson och Broc Little) på frånvarolistan åker han numera också omkring med ett C på bröstet.
Det gör att pressen ökar ytterligare.
– Du är den du är. Möjligt att folk tycker att jag borde göra ännu mer nu när jag är kapten, men det kanske är bra att jag inte kan läsa det som skrivs.
33-åringen ler när han säger det, men annars ser han mest bestämd och besviken ut efter avklarad torsdagsträning i Saab arena.
Han säger:
– Under den här tiden av året blir det ännu värre att vara där vi är. Det är nu som du ska spela din bästa hockey under grundserien. Just nu gör vi inte det utan förlorar en massa matcher.
– Under en säsong kommer det alltid att finnas upp- och nedgångar. För ett par år sedan startade vi illa, men hittade ett sätt att komma ur det. Problemet med en svag trend så här års är att du inte har någon tid på dig. Du måste spela bra i morgon. Annars är det snart slut.
– Det är ingen hemlighet att vi saknar viktiga spelare, men det är ingen ursäkt. När säsongen är över är det ingen som bryr sig om vilka och hur många som varit borta. Vi som är på isen måste få jobbet gjort ändå, säger Andrew Gordon.
Hur mycket saknas ledarskapet med de här spelarna borta?
– Sebbe (Karlsson) är den känslomässiga ledaren och blockerar skott med ansiktet om det behövs. Broc är det offensiva hotet och brinner så mycket för att göra mål. Eddie är mer den tysta typen. En klippa. Vi saknar deras närvaro på isen och lika mycket utanför. Men som jag sa: det är ingen som bryr sig.
Han är sig lik.
Vi hade ett liknande snack för något år sedan där han berättade att han knappt gick utanför lägenheten längre och det är ungefär samma läge nu.
– Jag har inget som distraherar mig på det sättet. Jag har inga barn, ingen fru, ingen hund...jag märker att jag har svårt att sova och vaknar ofta klockan fem. När jag kommer hem från träningen försöker jag sova i kapp och är förbannad över att vi förlorat kvällen före.
Det låter inget vidare.
– Jag försöker att komma ifrån det. Låta mig själv vara en människa och inte en hockeyrobot. Men det är tufft. Det är sån jag är. Min syster väntar sitt första barn inom kort, så jag försöker tänka på sådana saker också.
– Men med alla förluster känner jag att jag sviker mina lagkompisar, jag sviker staden och jag sviker våra supportrar. Alla som betalar för att se oss och alla som köper våra tröjor.
Andrew Gordon återkommer ofta till ett och samma ord.
Desperation.
– Vi behöver vara argare. Du kan inte förlora fyra matcher i rad och tänka att att vi har gjort vårt bästa. Det är inte bra nog. Du måste vara förbannad och kräva mer. Det finns inga ursäker som betyder något.
Är du förbannad?
– Ja, jag är förbannad. Alla försöker, alla vill vinna...men vi gör inte det vi ska. Vi borde inte vara i det här läget överhuvudtaget. Jag vet inte inte hur många matcher som vi haft kontroll över, men hittat ett sätt att förlora. Det gör mig allra mest irriterad, säger Gordon.
För egen del har han så här långt svarat för 25 poäng på 38 spelade matcher.
– Med undantag för några matcher tycker jag att jag har spelat bra efter jul. Men det betyder ingenting om vi förlorar. Så vinn matcher eller håll käften.