Det var en lugn och ledig dag som blev något mindre ledig när det framåt kvällen avslöjades att Luleå inför nästa säsong vill värva LHC-stjärnan Daniel Rahimi. Jag plockade upp twitterkontot på mobilen och skrev:
”Luleå vill ha Daniel Rahimi. Nog många SHL-lag som vill. Klubbar utomlands likaså. Problemet: finns mkt mer pengar på andra ställen än i Lkpg.”
Sanny Lindström, numera tv-expert, svarade direkt:
”Tiden när LHC pröjsade bäst är förbi?”
Svaret på det:
”Det är jag rätt säker på, ja. Före och efter Stenbeck.”
Det är, om man vill generalisera och göra det enkelt för sig, ungefär så det känns.
Beröm godkänt
Ingen kan säga annat än att Linköpings HC gjort det bra under hösten och vintern. En och annan svacka och några matcher för många där det slarvats bort poäng – men som helhet med beröm godkänt med ett nybygge och tunga avbräck på skadade spelare. Efter att stjärnforwards som Mårtensson, Weinhandl, Hlinka, Hlavac, Arlbrandt, Hjalmarsson, Taffe och Micflikier har dominerat är det nu mer av hårt jobb och blåställ på.
En rakare, mer intensiv och krävande spelstil.
Mycket för att de ekonomiska förutsättningarna tvingat fram en förändring och för att det nu måste göras mer av mindre. Det är så det ser ut. Det är det som gäller. Det positiva är att ungdomsverksamheten blomstrar och att LHC är det lag i SHL-hockeyn som släppt fram flest juniorer. Vem hade trott det för bara fem–sex år sedan när så många pratade om köpelag?
Fyra stora
På den tiden tillhörde LHC tillsammans med Färjestad, Frölunda och HV de så kallat fyra stora i svensk ishockey. På den tiden kunde Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac kvittera ut månadslöner på 800 000 kronor. Den tiden finns inte längre. De ekonomiska skillnaderna har jämnats ut och numera återfinns LHC i mitten, eller till och med på nedre halvan, av löneligan i högsta serien. Med inte i närheten av samma spelarbudget som när den var som högst och när Tomas Surovy härjade i fjärdekedjan i ett till stora delar stjärnfyllt lag.
Sänkt spelarbudget till trots har klubben de sju senaste åren backat 14 miljoner och det är förstås inte hållbart så längre till. Kostymen måste anpassas till rådande förutsättningar med en annan tid, lägre publiksiffror och en allt tuffare sponsormarknad.
Nyheten om att Luleå vill värva Daniel Rahimi kom inte alls oväntat. Det är det säkert fler klubbar som vill. Det bekymmersamma för LHC är att det just där numera finns nyfunna Minecraftmiljoner som inte kan konkurreras med.
I en bransch när pengar väldigt ofta pratar är det tuffa förutsättningar. Ska LHC förlänga med sina nyckelspelare kommer det att kosta mer än vad det kostar nu.
Det är så det fungerar.
Marknadsmässigt
Anders Mäki, klubbdirektören, säger:
– När det gäller att betala marknadsmässigt pris för en spelare hänger vi fortfarande med. Absolut. Det klarar vi. Der blir svårare när det dyker upp andra aktörer i klubbarna som kan vara med och hjälpa till. Vi hade själva Hugo Stenbeck med oss under en period. Sådant där svänger fram och tillbaka.
Men faktum kvarstår.
Den ekonomiska toppositionen har av olika anledningar förlorats och frågar du LHC beror det mest på den höga hyran, även om ingen riktigt vill prata om det just nu när viktiga förhandlingar med kommunen pågår och ska vara klara senast i mitten av april.
Men det finns förstås fler anledningar till att verkligheten hunnit i kapp och att ett annat läge råder.
När Saab arena (som då hette Cloetta center) byggdes gavs LHC en viktig konkurrensfördel. Hyresavtalet med kommunen skrevs under utan att någon hade något att jämföra med. Om inte LHC accepterat hade det inte blivit någon ny arena och ingen fortsättning på klassresan.
Nu har runt 180 miljoner kronor plöjts ned i arenahyra under tio år, vilket ingen annan klubb är i närheten av under motsvarande tid. När flera konkurrenter kunnat bygga på det egna kapitalet för ökad handlingskraft under sämre tider har inte det gjorts i Linköping.
Extraordinära
Sen är det de extraordinära intäkterna som inte längre förekommer på samma sätt.
Under ett antal år inbringades många miljoner för uthyrningarna av Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl till Ryssland. Sedan kom Hugo Stenbeck. Så länge de pengarna kom in kunde skillnaderna jämnas ut och klubben vara med och konkurrera i det ekonomiska toppskiktet. . . men frågan är om det samtidigt innebar att guldet såldes bort?
Det kan vara så.
Det får vi aldrig veta.
Anders Mäki säger:
– På något sätt är det som att Linköping tar LHC för givet. Att vi kämpar på och löser våra problem. Men även vi behöver engagemanget från näringslivet och stödet från publiken. Det förtroendet försöker vi att bygga hela tiden.
Den stadiga publiksänkningen – som blev ett jättefall under förra säsongen – är så klart ett annat bekymmer. De senaste årens hårda jobb för att banta organisationen har satt sina spår. Det är ingen hemlighet att det blivit en allt tuffare arbetsbelastning på kontoret.
Annan tid
Men Mäki ser också en annan problematik med att pengamusklerna inte längre är lika stora. Det är en annan tid som råder och för fortsatt framgång krävs utveckling. Där har av olika anledningar inte gjorts tillräckligt.
Han säger:
– Vi skulle behöva göra arenan mer ändamålsenlig och fullt modernt anpassad. Det har hänt mycket under tio år, men Saab arena ser i stort sett ut som den gjorde då. Vi har inte haft kraft att utveckla och ta det vidare. Nu vill fler ha öppna ytor för att kunna nätverka. En familj som vill gå på hockey ska inte ens behöva fundera på om det finns något att äta före matchen.
Nu talas om en bolagisering redan till våren för att förbättra de ekonomiska möjligheterna. Det ska bli spännande att se var det slutar i en oförutsägbar värld där vi egentligen bara vet att den ständigt förändras.