Imponerande 4–1 i bortamötet med Växjö i lördags betydde tre viktiga LHC-poäng, några placeringars lyft i den så jämna tabellen och viktig påfyllning av självförtroende.
För Gustav Forsling betydde det ännu mer än så att få vinna i första matchen efter det bittra slutet i junior-VM.
Obesegrat fram till semifinal – men så stryk både där och i bronsmatchen.
Precis som i fjol.
Det tog hårt då, det tog hårt nu.
– Jag kan inte säga att det var värre då eller nu. Det känns lika jävligt varje gång. Extremt tufft att skiljas från killar som man spelat ihop med så länge. Det är som om man befinner sig i en bubbla som spricker. Först gulddrömmen som dör. . . och sedan blir det ingenting av någonting.
– Förra året visste jag ändå att det fanns en chans att få vara med en gång till. Nu visste jag att det var min sista juniorlandskamp.
19-åringen, med storklubben Chicagos NHL-ögon riktade mot sig, valdes i fjol in i världslaget efter turneringen i Kanada, men nådde inte samma höjder den här gången.
Helt okej, men inte lika framträdande och framförallt inte lika effektiv som målskytt i numerära överlägen. Efter JVM-sortin kom han tillbaka till Linköping i onsdags och var på gång att spela redan mot Luleå, men fick vänta några dagar till för att ladda om.
– Vi tog beslutet tillsammans och jag tror nog att det var bra. Mentalt är det tufft med så många viktiga matcher på så kort tid, sa han efter avklarad segersång i Växjö.
Med tillägget:
– Det är en lite annan spelidé här, så en viss omställning var det. Men jättekul att vara tillbaka och ännu bättre att vinna. Nu känns det lite lättare igen. Med tanke på hur det ser ut i tabellen är alla poäng hur viktiga som helst.