Sörensens skakande historia: "Hade självmordstankar"

Det är en vårdag, eller om det fortfarande är vinter, stört omöjlig att tycka om. Det blåser, det regnar, det snöar och det känns bara som att man fortast möjligt vill ta sig inomhus.   

För Nick Sörensen har det varit en minst sagt turbulent morgon och förmiddag. I en öppenhjärtig intervju med Helsingborgs Dagblad gick förre LHC-spelaren ut och berättade om sina hjärnskakningar, sin depression och sina självmordstankar – men också om det oåterkalleliga beslutet att han gjort sin sista match och det som får honom att tro på att hitta tillbaka till ett normalt liv igen.  

Det är en skakande historia.  

När vi träffas på ett fik i centrala Linköping har artikeln varit ute i några timmar, men 26-åringen har inga problem att berätta en gång till och det slår mig att fyra ord, elva bokstäver sammanflätade till en kort mening, kan säga så mycket och få något att kännas så definitivt.  

– Det är över nu.  

Nick Sörensen säger det utan att darra på rösten. Efter allt som hänt och med tanke på hur han mår var det ett enkelt beslut att ta.   

Men ändå så svårt.  

För snart ett och ett halvt år sedan gjorde han sitt sista framträdande på ishockeyscenen. Den sjunde hjärnskakningen blev slutet på karriären. Efter den där smällen med Rögle mot Malmö har han dragit sig undan från allt rampljus och inte gett några intervjuer. Men nu väljer han att berätta hur illa han har mått och hur illa han fortfarande mår.  

– Hela den här morgonen har det varit kaos med samtal och sms. Allt har varit snällt och omtänksamt, men det är ändå mer än vad man varit van vid, säger han.  

– Jag vet att jag inte kommer att kunna spela ishockey mer och har accepterat det. Jag har inget val. Det var min sista match där och då och det är ett annat liv nu. Jag vet att jag lider av en depression och har en skada på ögonen. Det finns ljusglimtar, men det är fortfarande tuffa och mörka dagar.   

– Självklart är det bättre nu. Men det kunde inte ha varit sämre än då.

Nick Sörensen i LHC-dressen.

Foto: Stefan Jerrevång/TT

Nick Sörensen kom till LHC från Skellefteå säsongen 2015-16 och gjorde sedan, med ett avbrott med fem NHL-matcher i Anaheim och AHL-spel i San Diego, totalt drygt tre säsonger i Linköping. Hösten 2019 lämnade Sörensen han efter bara sex omgångar och återvände till Skåne och Rögle, där han spelat under i stort sett hela sin juniortid.  

Men det blev bara femton matcher där. Han fick sin första hjärnskakning som 16-åring och drabbades sedan av nya smällar med jämna mellanrum, även under tiden i LHC och allra värst var den mot Frölunda för två år sedan.  

– Då fick jag åka till mamma och lägga mig på en madrass där. Julia (frun) fick åka hem till Tyskland i några veckor, för jag behövde helt och hållet vara instängd. Samtidigt hade jag kontrakt här och ville spela till varje pris. Man försöker lägga det åt sidan. Tänka att nästa match blir bättre och att nästa match gör jag mål.  

– Jag försökte komma tillbaka och sa att det kändes bra. Fast huvudet inte riktigt var med.   

Har du någon kontakt med LHC idag?  

– Ingenting. Jag har kontakt med spelare i laget, men klubben har jag inte hört något av. Senaste gången var väl att de ville hyra min lägenhet när jag stack.  

Vad känner du inför det?  

– Jag vet inte. De har väl varit upptagna med sitt. Men. . .äh, det är svårt att säga. Jag vill inte sitta här och kasta skit på LHC. Just nu hoppas jag bara att de hänger kvar i SHL och att Rögle vinner SM-guld. Då ser det bra ut för mig också.  Jag fattar att man måste se till sitt eget, men självklart hade man uppskattat om de hört av sig frågat hur man mådde när man bor fem minuter från Saab arena, säger Nick Sörensen.  

Efter senaste smällen mot huvudet var han mer eller mindre sängliggande i sex månader och tappade femton kilo. Många funderingar. Många tankar.  Många tårar.

– De svar jag har fått nu är att jag lidit av det under en längre tid. Att jag haft sviter av hjärnskakningar och inte borde ha spelat, men ändå fortsatt. Men det är ingen som riktigt vet. Det är så ovisst med hjärnan.   

– Jag tog mig hela vägen till NHL, men hade jag fått ta det tillbaka för att må bättre nu så hade jag slutat för länge sen. Ingen tvekan.  

Han tystnar för ett ögonblick.  

Tittar ut genom fönstret där snöfallet plötsligt övergått till regn.  

Och säger:  

– Under första tiden kändes det mesta hopplöst. Jag hade självmordstankar. Att det inte fanns någon utväg. Om jag försvinner blir det kanske bättre för Julia och barnen. Då kan de flytta till Tyskland, starta sitt liv och slippa ta hand om mig som knappt kunde ta mig upp ur sängen. Då kände jag att ”vad fan, håller jag på med”. Ska min fru bara sitta här och ha ett för jävligt liv bara för att jag ligger instängd i sovrummet?  

Vad tänker du om det nu?  

– På något sätt lever det med mig. Jag kommer aldrig glömma hur illa det var och tankarna som dök upp. Förhoppningsvis kan jag med hjälpa andra med min erfarenhet. Att ännu mer uppskatta livet och att jag sitter här idag. Det går inte att veta om man inte varit där själv, men det var mycket värre än vad jag trodde att det kunde bli. Man önskar inte att det ska hända sin värsta fiende.  

För HD berättar Nick Sörensen hur han ”gick omkring i morgonrock 80 procent av sin vakna tid, att målet med dagarna var att ta sig upp ur sängen och att han inte kunde lämnas ensam med dottern Lotta för om hon skulle börja skrika eller bli för aktiv hade det inte fungerat för skallen”.  

Det var ett liv i mörker.  

Nu har familjen utökats med sonen Henry, som föddes i augusti i fjol, och inom kort går flyttlasset från lägenheten i Linköping tillbaka till Skåne för att komma närmare övrig familj och på så sätt underlätta vardagen.  

Han säger:  

– Självklart mår jag bättre. Jag kan inte göra samma saker som jag gjort tidigare i livet, men jag kommer upp på morgonen och försöker vara så delaktig i familjens liv som jag kan. De dåliga dagarna blir ändå bättre av att jag kan se mina barn. De är fortfarande så unga att de inte förstår vad som händer och är alltid glada att se mig.   

Det går åt rätt håll, men alldeles för sakta.  

– Det kan man säga.   

Nick Sörensen.

Foto: Victor Bomgren

Framtiden? Nick Sörensen skakar på huvudet. Han vet inte.  

– Nu när jag fått rätt hjälp är jag ändå hoppfull. Jag ska inte ge upp. Förhoppningsvis mår jag bara bättre och kan göra något inom hockeyn. Det är där jag känner att jag kan göra mest nytta.  

Är det skönt att berätta?  

– Ja, att folk slipper undra. Att jag inte längre behöver ducka för frågan när jag kan spela igen? Mitt enda fokus är att komma tillbaka till ett normalt liv och där hoppas jag att respekten kommer att finnas. Att man förstår det.  

– Folk har sett mig som hockeyspelaren Nick Sörensen. Nu finns inte han kvar längre. Det hade varit mycket svårare om jag inte haft min fru och mina barn och vänner som tydligt visat att de inte bara umgåtts med mig för att jag varit duktig på hockey. Men klart att jag saknar spänningen. Vakna upp på morgonen och ha något viktigt på kvällen. Visa upp sig. Tävla. Göra mål. Den kicken.  

– Jag följer fortfarande hockeyn så mycket jag kan. Rögle och LHC. Många av mina bästa kompisar spelar där. Teven kan stå på, men inte så att jag stirrar mig blind. Jag får reglera volymen om det behövs. Det ger mig glädje att följa hockeyn och mina vänner och det hade nog varit ännu värre om jag stängt den ute.  

Råder du dina barn att spela ishockey?  

– Självklart vill jag det. Jag älskar sporten. Men jag vill att mina barn ska vara skyddade och att de om något skulle hända får träffa rätt folk som ser till att allt är okej innan de får spela igen.  

Den senaste tiden har han fått hjälp av ett hjärnskadeteam och andra specialister och han efterlyser bättre hjälp för dem som drabbas. Eller ännu bättre: se till att färre drabbas.  

– Just nu ligger fokus på den som tacklar och hur lång avstängning det ska bli. Men han som ligger där medvetslös? Det handlar inte om tre-fyra matcher, det kan handla om hela livet för att komma tillbaka till den person som han var.  

– Självklart ska fula grejer få konsekvenser, men de som faktiskt får smällarna behöver få bättre hjälp. Det är ingen kritik mot klubbarna, men svensk hockey borde kunna göra mer. Se till att det blir lättare att få kontakt med rätt personer och rätt doktorer.   

– Det är lätt att som spelare säga att man vill spela, och självklart ligger ett stort ansvar även där, men ibland måste det finnas någon som drar i handbromsen så att det inte går för långt, säger Nick Sörensen och tar det sista av kaffet.  

När vi går ut från fiket regnar det inte längre.