På lilla bilden i mitten står han i Kentytröjan i november 1975, första året med nya Stångebrohallen och sista året innan namnbytet till LHC.
Sportnostalgi
Den här intervjun med klassiska LHC-målvakten Gunnar Svensson är den första i vår nya satsning Sportnostalgi. Under den vinjetten kommer vi att berätta om profiler och händelser från förr och vi kommer också plocka fram guldkorn ur vårt stora arkiv med sportbilder.
I det här första avsnittet beger vi oss till Sturefors, till Gunnar och Marianne Svensson, som tar emot i köket med gott kaffe och fyra sorters fikabröd.
Vi börjar med fikat, alla tre, och medan reportern jobbar sig igenom fikautbudet säger Marianne:
– Vi har verkligen haft stor glädje av idrotten i vår familj. Både i familjen och med våra vänner.
Vi förstår direkt att Svenssons är en idrottsfamilj av stora mått, rakt igenom barn och barnbarn. Och framför allt då en LHC-familj där Gunnar var aktiv som spelare och ledare under fyra decennier, sonen Stefan på 80- och 90-talet och flera av barnbarnen idag.
Efter fikat flyttar vi över till vardagsrummet med Gunnar. Där domineras väggarna av bilder på barn och barnbarn.
– Pappa (Gillis) var en riktig idrottskille. Han spelade fotboll, bordtennis och bandy, under mina pojkår i korpen. Jag var alltid med på fotboll på Korpvallen och bandy på Kråkudden, där bussgaragen på Garnisonen ligger idag. Därför blev det naturligt att jag skulle hålla på med boll och puck.
Gunnar är född 1946 och när det nya området Majelden stod klart 1947 var familjen Svensson en av många Linköpingsfamiljer som flyttade dit.
– Då blev det Kenty, klubben hade all sin verksamhet i Berga då.
BK Kenty, som 1976 bytte namn till Linköping HC, kvalade 1958 till högsta serien i en snömatch mot Kils AIK. Kenty gick inte upp men i publiken på Folkungavallen stod elvaårige Gunnar Svensson och lockades in i hockeyn.
– Vi hade ju spelat landhockey hemma på gatan i alla år, så i 13-årsåldern var det självklart att vi skulle börja med hockey.
Bara ett par år senare, som 15-åring samma höst som han skulle fylla 16, var Gunnar reservmålvakt i A-laget.
När kände du att hockey var din grej?
– Det satt nog i från början, men att jag blev just målvakt var nog mer en slump. Jag var väl för dålig på skridskorna så de tyckte jag kunde stå i målet i stället. Sen hade jag väl lite färdigheter för det. Jag hade bra bollsinne och läste spelet ganska bra. Så det föll sig så.
De första 1,5 åren i A-laget var Gunnar reserv bakom invärvade Björn Westerberg från Södertälje.
Spelade du i juniorlaget samtidigt?
– Ja, men där spelade jag ute. Jag vet inte varför, det fanns väl tillräckligt med målvakter där, men att spela ute de åren var jättebra för min utveckling. Jag lärde mig förstå spelet.
Var det roligare att stå i mål?
– Ja, men också väldigt nervöst. Jag stod ju varenda match och det var psykiskt påfrestande. Säsongerna när vi låg risigt till i tabellen, och jag stod varje match, då var det tufft.
Satte du press på dig själv?
– Ja. Det hade varit bra med dagens upplägg, där förstemålvakten får vila ibland. De sista säsongerna spelade vi 33 matcher, oktober till februari, det var påfrestande. Därför kunde det ofta vara roligare att träna än spela match.
Varför kände du så?
– Jag var mycket vinnarskalle och blev galen om det inte gick bra. Att släppa in mål var det värsta jag visste. Jag skällde ut en del som jag kan ha ågren för idag. Mest på träningarna. Om de skulle värma upp mig men sköt för fullt i huvudhöjd, då kunde det brinna till i mig. Jag har skällt mycket på domare också genom åren. Det är jag inte stolt över.
Var det en nyckel för dig för att kunna prestera?
– Ja, det tror jag. Hade jag inte haft det humöret så hade jag inte varit lika bra målvakt. Det värsta jag visste var när utespelarna försökte täcka skott med klubban. Då var det bättre att de höll sig undan.
Är ni vänner idag, du och utespelarna?
– Absolut, men kan tänka mig att till exempel Hacke (Håkan Carlsson), som jag spelat mycket golf med genom åren, tycker att det blev för mycket. När han skulle debutera som 17-åring, och var nervös som sjutton, så sköt han stenhårt mot mig uppe vid huvudet på uppvärmningen. Jag åkte fram till honom och sa ”så där gör du inte ungjävel, för nu är det jag som ska bli uppvärmd”. Nästa skott han sköt så åkte jag undan så målet blev tomt och stackars Hacke blev ju bara än mer nervös.
Gunnar Svensson i aktion i december 1977.
Ni hade ju inte så mycket skydd på den tiden, gjorde det ont att stoppa skotten?
– Ja, det var små och tunna skydd. Tog du inte pucken i plocken eller på stöten så gjorde det ont. Fick man ett skott på armbågskulan domnade hela armen bort. Vi hade ju ingen mask heller när jag började.
Fick du många skott i ansiktet?
– En del och det gjorde förstås ont. Du ser ju hur näsan ser ut. Men värsta skadan fick jag när jag hade mask. Jag fick ett skott på örat, då sydde de 27 stygn i och runt örat.
Läste du spelet så du hann undan med huvudet?
– Ja och sen var det inte så hårda skott på den tiden. Inte alls som idag, det går inte att jämföra. Så för det mesta hann man se pucken. Det svåraste var förstås närskott och styrningar.
1963 hjälpte Kenty/LHC-profilen Sture Lood Gunnar med en speciatillverkad mask, av glasfiberväv och speciallim, gjord på Saab.
Gunnar med den specialtillverkade masken som gjordes åt honom på Saab 1963.
Målvaktsutrustningen har ju förändrats mycket, vad tänker du om det?
– Skydden har blivit överdrivet stora. På min tid var vi inte bredare med skydden än våra kroppar. Men dagens målvakter är ju 50 procent bredare över hela kroppen, även handskarna. Plockhandsken var ju som en tumvante förr, nu är den enorm. Det är en tråkig utveckling, jag skulle vilja se mer mål i hockeyn. Jag tycker de antingen ska göra målen större eller skydden mindre.
Gunnar missade bara en match under sina år i A-laget. 1 av 334.
– Vår dotter hade fötts på lördagen, då ville jag inte åka iväg på söndagen.
Gunnar spelade även fotboll i Kentys A-lag i 8-9 säsonger. Fram till början av 70-talet då han valde hockeyn. I fotbollen spelade han med Tomas Malm, Peter Kieback och Peter Liljedahl som senare fortsatte sina karriärer i ÅFF och IFK Norrköping.
Varför slutade du med hockeyn?
– Säsongen 77-78 var en tung säsong för oss, det var nära att vi åkte ur division 1, och jag spelade alla matcher med stor press. Så när ordföranden frågade om nästföljande säsong så sa jag trött "nej, det får nog vara bra nu". Och likadant sa tretton andra av de rutinerade. Och till alla oss sa ordföranden direkt "jaha, tack och hej då". Så vi lämnade allihopa och två år senare åkte laget ur ettan och blev kvar i division 2 i många år. Lärdomen där är att aldrig byta ut hela laget på en gång.
Hade du kunnat övertalas att fortsätta?
– Ja, och det gällde nog fler av de som slutade, som Bogren, Ivarsson och Samuelsson.
Går du på LHC:s matcher idag?
– Ja, jag brukar gå på många matcher, men när jag ser dem på tv så blir jag väldigt nervös. Jag tror det beror på att jag inte ser hela isen på tv. Lägena kan dyka upp så plötsligt. Det gör mig så nervös, och Marianne är likadan.
– Vi ser alltid matcherna från början men om LHC gör 1-0 så bläddrar vi runt bland andra matcher ett tag. Och det gör vi även om det är lika. Men om motståndaren leder så tittar vi gärna, då kan det bara gå bättre. När jag är i hallen känns det inte alls så. Då har jag bättre kontroll på allt som händer.
– Jag kan tycka att vi som varit i klubben många år, jag var det i närmare 40 år utan ersättning, borde kunna få en del fribiljetter till matcherna. En del lag har ju sånt för sina veteraner.
Gunnar Svensson är idag aktiv i Linköpings pingisklubbs veteransektion.
Du tycker att LHC ska vårda sina veteraner bättre?
– Ja, det känns som att vi äldre inte är värda så mycket. För mig är Kenty lika mycket LHC som LHC är, det är ingen skillnad alls. Det var ju bara att klubben bytte namn. Men jag tycker att klubben genom åren inte har visat särskilt mycket uppskattning för oss äldre.
Vad minns du annars mest från dina år i Kenty och LHC?
– Först och främst killarna som följde med hela vägen från juniortiden. Leffan Bogren, Anders Ivarsson, Peter Bülow och Ronny Gabrielsson. Vi umgås fortfarande. En milstolpe var också när Stångebrohallen kom till 1975. Vi mötte Nacka med Bert-Ola Nordlander i första matchen i hallen. Jag var så nervös, jag trodde jag var sjuk, men vi vann med 9-2.
Blev du rik på hockeyn?
– Haha, nej vi hade aldrig någon ersättning. På 70-talet kunde vi få segerpremier, en tia eller femtilapp, men inget annat. Så rik på pengar blev jag inte, men jag blev rik här inne, på kamrater och minnen, säger Gunnar Svensson och klappar sig på hjärtat.
Fotnot: Vem vill du möta i vår nya serie Sportnostalgi? Mejla ditt förslag till christer.kustvik@ostmedia.se.