Bomber i Nybro, skandal i Tranås, final-åren och LHC-samtalet till ordföranden för att förvarna om att man värvat en kontroversiell spelare. White Lions har fått och tagit, blandat och gett under åren som supporterförening.
På lördag är det dags att fira. Ni vet hur det brukar vara med 30-årsfester. När man uppnått en ålder där man fortfarande känner sig ung i sinnet och i mångt och mycket kanske beter sig så fortfarande. Men på pappret är man vuxen och börjar se livet i större perspektiv än bara här och nu. Man kanske även börjar bli nostalgisk och ser tillbaka på barndomen och tonåren med både glädje och fasa. Vissa saker var bättre förr, andra inte och att få åka tillbaka i tiden bara för en kväll vore roligt – men inte att få göra om hela resan igen.
Ikväll möts dåtid, nutid och framtid för en fest i nostalgins tecken. En av Sveriges äldsta supporterföreningar står fortfarande stark, medan så många andra lagt ner, börjat om – eller kanske aldrig ens kommit tillbaka.
White Lions födelse
Peter ”Biffen” Karlsson var en av grundarna av White Lions tillsammans med kompisen Janne Zurawski. Året var 1987. 30 år senare är det dags att titta tillbaka.
– Jag är stolt. Det är nog bara Black Army (AIK) och Järnkaminerna (Dif) som funnits så länge med samma stadgar. Sen finns det inte så många fler i hela Sverige. Det tycker jag man ska vara stolt över. White Lions har gjort det väldigt bra, även om det ibland varit vissa övertramp. Men det gör ju även SSU och MUF och så vidare så sådant kommer man aldrig ifrån, säger Peter ”Biffen” Karlsson.
1987 var på många sätt starten för den nya storhetstiden för svensk hockey, där Tre Kronor tog sitt första VM-guld på 25 år. Ytterligare fem guld skulle följa kommande 30 år.
För Linköping Hockey Club var det en tillvaro långt ifrån glamouren. Laget pendlade mellan division 1 och division 2, hade strulig ekonomi med ackorduppgörelsen i början på 90-talet som bottenmärke. Det var en annan tid, både på is och läktare.
– Jag kan inte säga att det var roligare förr, men det var roligt på ett annat sätt. Det fanns en charm att spela borta en onsdag mot Mjölby. Det var en form av stormatch för oss då när vi spelade i division 2. Vi mötte Nyköping, Tranås och så vidare som blev speciella matcher för oss. Hallarna var mycket mindre och vi var glada om det fanns grillad korv på något ställe istället för bara kokt korv, berättar ”Biffen”.
En supporterförening som hängde med ett ”skitgäng”, som Peter Karlsson uttrycker det, var inte så vanligt.
– Att det kom hundra man från en annan ort för att titta på sitt lag... motståndarna blev lite tagna på sängen. Det är väl ungefär som om det skulle komma tusen personer idag, som när White Lions anordnar sina storsamlingar nuförtiden. Jag tror vi blev en snackis både i Östergötland och i Sverige, att vi var de där tokiga östgötarna som åkte omkring och tittade på sitt skitlag. Men för oss var det inget skitlag, vi hade våra hjältar. Vi tyckte ”Hacke” Carlsson och alla de där var Sveriges bästa spelare. Man kunde inte se något annat, även om det var långt ifrån sant, säger han.
Bomber och skandaler
Men White Lions blev också en kontroversiell supporterförening, som i media ofta fick svarta rubriker. Det fanns en svart svans, särskilt i början och mitten på 90-talet. Personer med nazistiska sympatier gjorde då och då följe och var inblandade i skandaler som den som inträffade i Tranås 1991, när stenar och andra föremål kastades in på isen och personer på ståplats – icke-medlemmar, dessutom – uttryckte sig nazistiskt på läktarplats.
– Vi fick en stämpel på oss som jag tyckte var jobbig. Jag jobbade själv på ett kulturhus och arbetade så oerhört mycket mot rasism. Alla i musiksverige visste att jag var ganska ledande i White Lions, samtidigt som de visste hur mycket jag jobbade mot rasism. Även i White Lions jobbade vi mot rasism, men så hade vi den där matchen i Tranås då allt fallerade. Det förstörde ganska mycket, säger Peter ”Biffen” Karlsson.
Efteråt beslutade man att bara medlemmar fick följa med White Lions på bortaresorna.
Flera incidenter följde genom åren, bland annat den så kallade ”Bombmannen i Nybro”, 1993, när Peter ”Biffen” Karlsson och Janne Zurawski hindrade en supporter från att ta in en hemmagjord bomb i arenan. Det hade kunnat få katastrofala följder. När polisen provsprängde bomben under pansarskydd sprack skyddet.
– Hade den smällt inne i hallen hade väldigt många människor dött, berättar Karlsson.
Men mest har Karlsson positiva minnen från åren med White Lions, från tiden i division 2 – till att LHC 1999 tog klivet upp i elitserien.
– Jag och Janne bestämde oss för att inte åka till Mora, där det avgjordes. Vi kände att vi inte skulle klara av om det blev förlust. Vi var på supporterpuben i stan, men jag minns ingenting från sista minuterna och en bit framåt. Jag minns bara att Ulf Söderström åkte mot klacken och jublade. Jag hade bara druckit en öl, men därifrån och fem minuter efter slutsignalen minns jag ingenting. Antagligen hade jag hoppat runt som en idiot. Det finns champagne-fläckar i taket på puben fortfarande som de inte vill måla bort. Jag minns att jag och Janne stod utanför efteråt och grät som små barn, säger Peter ”Biffen” Karlsson.
Flytten till nya arenan
När 2000-talet tog vid hade den äldre generationen börjat lämna över till yngre förmågor i White Lions. Peter ”Biffen” Karlsson började jobba inom LHC. Ordföranden kom och gick. Så småningom kom Markus Hermansson in och skulle axla manteln som ordförande under en tid där LHC rent sportsligt aldrig hade nått högre höjder. White Lions fick sig ett rykte, positivt den här gången, i hockeysverige för att gång på gång mönstra ihop imponerande styrkor. Den så kallade ”invasionen” i Globen var en av dessa. Men det var också en tid då LHC skulle komma att flytta ut ur stämningsfulla Stångebrohallen och in i en nybyggd arena, där det blev något av en identitetskris för både LHC och White Lions.
Markus Hermansson:
– Många ledande frontfigurer tog tillfället i akt att lämna över i och med flytten till nya arenan. Det blev lite tråkigt med anfallsriktningen som var åt fel håll för oss och nya ståplats som inte blev så bra, där vi hade en liten tårtbit, där bortasupportrarna står idag, säger Hermansson.
Känslan bland supportrarna var att LHC prioriterade sponsorerna framför kärnsupportrarna.
– Man kanske tog White Lions för givet, att vi var nöjda ändå och att man därför inte behövde fokusera på oss.
Till en början fortsatte publiken komma till det som då hette Cloetta Center, mycket tack vare en stjärnspäckad lock-out-säsong, 2004, och att LHC både etablerade sig som elitserieklubb – och började bli ett topplag. Två raka SM-finaler följde mellan 2007–2008. Livet lekte både på is och läktarplats.
– Det var både kul och tråkigt med tanke på utfallet. Modo-finalen, där bombade vi deras mål i match fem, men de avgjorde och kunde sen vinna matchserien med 4–2 därefter. Mot HV71 året efter hade vi 2–0 i matcher och tappade till 4–2. Allt gick emot oss helt plötsligt. HV-förlusten var tyngre än den mot Modo, minns Hermansson.
Ironiskt nog var det LHC:s största framgångar som klubb som blev starten på några tunga år för White Lions. Medan LHC fortsatte tillhöra toppen i elitserien/SHL så brottades White Lions med ett misslyckat generationsskifte.
– Vi saknade någon gruppering med yngre personer. Vi fick hoppa ner 7–8 år för att hitta nästa åldersgrupp. De var så pass unga att de fortfarande gick i skolan och vare sig hade tiden, engagemanget eller pengarna att vara med så mycket. Det hade nog att göra med att det var lite blåsigt i och med flytten till nya hallen åren tidigare. Men åren jag var ordförande hade vi en bra dialog med LHC, framförallt med Mike Helber (klubbdirektör). De kände nog själva att flytten till Cloetta Center inte blev så bra för oss, säger Markus Hermansson.
När sportchefen ringde
Uppskattningen från LHC mot White Lions har visat sig på en rad olika sätt genom åren. Bland annat under ett samtal till ordförande Hermansson, säsongen 2008/2009, när White Lions hatobjekt Andreas Jämtin skulle presenteras för klubben. Då ringde sportchefen Johan Hemlin upp Markus Hermansson.
– Det var ett märkligt telefonsamtal. Han ringde några timmar innan det blev officiellt för att informera. Ett schysst sätt för att ge en heads-up. Jag sa nog ingenting på fem sekunder, sen svarade jag något i stil med ”Det kan nog bli problem”... Det var tacksamt att han hörde av sig och hade inte varit roligt att få den nyheten när kvällstidningarna sen ringde för att få en kommentar. Då hade jag hunnit smälta det... Många tyckte det var skitkul att vi tog HV:s lilla gullebarn, medan andra varken gillade det eller sjöng med i några ramsor till honom. De var ganska glada sen när han stack, berättar Markus Hermansson.
Efter några tuffa år har White Lions nu börjat få ordning på manskapet igen. Även om det är glest i Saab Arena i övrigt så är det sällan som det nuförtiden är glest på ståplatssektionen. Markus Hermansson har sedan några år tillbaka tagit ett kliv tillbaka i engagemanget med White Lions – men han står ändå på ståplats de flesta hemmamatcherna under en säsong.
– Ståplatspubliken är väldigt pålitlig nuförtiden. Även om det bara är 4000–5000 i hallen hörs det bra på ståplats. Det är kul. I motgångar är det ändå vi som står där medan de man kan kalla medgångssupportrar ofta stannar hemma, säger Hermansson.
Framtiden ljus
Niclas Wilhelmson är nuförtiden White Lions ordförande och ansikte utåt. Han var också med under de tuffare åren i slutet av 2000-talet och början av 2010-talet. Nu är det nya ljusare tider för White Lions, enligt Wilhelmson.
– Vi har en yngre generation som dykt upp på läktarna som är frekventa i sina besök. Även på resorna. Det är där vi jobbar stenhårt med att skapa gemenskap så man lär känna varandra och blir ett kompisgäng som växer. I år har vi jobbat på bra på ståplats trots att det varit glest i övrigt i hallen, säger Niclas Wilhelmson.
Just det där med att White Lions idag måste jobba för att få folk till ståplats är också ett problem som idrottsklubbar i landet och världen kämpar med nuförtiden. Inget sker längre per automatik. Med tv-sändningar i toppklass och en helt annan livstil är det en annan verklighet som råder nu än när Peter ”Biffen” Karlsson var med och grundade White Lions för 30 år sen. I den nya verkligheten står sig White Lions ändå ganska starka.
Nu väntar man bara på det ultimata, något som kan ge skjuts åt både White Lions och LHC – en sportslig framgång. Ett SM-guld.
– En semifinal är för mig som supporter acceptabel, men det är klart man vill vinna ett guld. Jag hoppas så klart att vi inom ett, två eller tre år kan gå hela vägen. Jag tycker mig se en tendens i laget sätt att spela som skiljer sig från det tidigare. Det skulle vara väldigt viktigt för oss och för staden med ett guld. Framgång föder framgång, säger Wilhelmsson.
I väntan på den ultimata sportsliga framgången för LHC firar White Lions på lördag 30 år som supporterförening. Supporterprofiler och speciellt inbjudna gamla spelare samlas på ståplats för att sjunga hem några fler poäng för Linköping Hockey Club. Därefter väntar fest och en hel del nostalgi när dåtid, nutid och framtid samlas under ett och samma tak för en kväll.
Det är en framgång i sig.