Solens strålar värmer redan när Norrköpings hittills enda bidrag till världens största hockeyliga svänger in på parkeringen i en stor skåpbil. Klockan är lite över åtta.
– Hyrbilen vi har behövde besiktas, förklarar Jonathan Ericsson det lite udda och otympliga fordonet.
Han är hemma i Sverige igen för att samla kraft och ladda inför sin totalt 13:e säsong med spel i NHL. Det är en imponerande siffra, från första enstaka matcherna våren 2008 till idag, för spelaren som draftades i nionde rundan som nummer 291 totalt år 2002.
Med sina 662 matcher i den röda och vita dressen är han på plats nummer 22 i historien enligt klubbens hemsida.
Något du hade kunnat föreställa dig när du åkte över dit som ung spelare?
– Nej, det gjorde man ju inte ...
Reflekterar du över att det blivit så många matcher?
– Jag tänker mer att jag har missat så många, haha. Det är runt 200 som jag har missat. Men visst, hade någon sagt när jag var ung att jag skulle spela så många hade jag tyckt det var kul. Drygt 600 låter egentligen inte så mycket så att bara 21 skulle ha gjort fler, men det är i och för sig mer än en snittspelare får spela i NHL.
Vad tror du det är som gjort att du lyckats gå den här långa vägen?
– Jag vet inte ... jag har faktiskt inget bra svar. Men jag har haft en sådan roll som är anpassad för mig och som behövts. Det kommer lite unga killar som är stora men det krävs lite erfarenhet också.
Är det en kul roll?
– Jag trivs med den. Det som har blivit populärt nu är sådana här mätningar om hur mycket tid spelare har i anfallszonen. Offensiva backar får alltid starta där och kommer alltid ha höga siffror. Om man startar i egen zon så kommer man vara en väldigt liten del där. De kollar väldigt blint på sådana saker och det blir lite konstigt, de ser inte att jag startar varje byte i egen zon. Jag skiter i det, men en del tror att de är experter när de inte vet vad de pratar om.
Jonathan Ericsson, 35, tränar på under intervjun. Pratar samtidigt som han kör olika övningar med personliga tränaren Martin Janzon. Efter att 2013 ha skrivit på ett nytt sexårsavtal med Detroit Red Wings står "Jonte" nu inför sin sista säsong på det kontraktet.
Kroppen börjar bli sliten.
Skadorna har stört en hel del.
– Idag är min träning helt annorlunda än förr. Nu är det mer förebyggande och flexibilitet för att kunna tåla lite mer. Inte för stora vikter. Det känner jag inte att jag behöver, det kommer inte att ge mig något ändå. Jag börjar bli gammal. Säsongen som gick var ett jobbigt år. Det var höftproblem och ryggen. Jag fick tre ryggskott efter säsongen utan att jag knappt gjort något. Jag har en jättebra kiropraktor i USA som laget också har anställt. Nu har jag inte träffat honom på ett tag och då blir det så här.
Är det värt allt slit?
– Det är jättekul. Det tycker jag fortfarande. Men det börjar gå mot sitt slut. Jag har ett år kvar och sedan får vi se hur det känns.
Det är inget hundra bestämt?
– Jag känner mig rätt nöjd men vill inte säga för mycket. Kronwall (Niklas) har i flera år varit inställd på att spela ut sitt kontrakt efter att ha haft en del besvär. Sedan hade han ett av sina bästa år någonsin nu när kroppen kändes bra. Nu känner han att han har mer att ge. Man vet inte hur det kommer att kännas för mig, men som den här säsongen varit med skador och skador ... så här kan det inte hålla på.
Det är ett liv efter karriären också.
– Man vill kunna röra på sig.
Har du funderat på vad du ska göra istället, oavsett när karriären är över?
– Nej. Eller jag har funderat massor men har inte kommit fram till något. Jag har lite saker som jag kan hoppa på, men jag vet inte hur mycket tid jag är villig att ge upp. Om jag ska göra något vill jag känna att jag gör det fullt ut.
En sak som Jonathan Ericsson har dragit igång vid sidan av hockeyn är lanseringen av såser i USA. Främst bearnaisesås. Det kan vara något att lägga mer tid på när skridskorna ska upp på hyllan.
– Vi importerade först för att se om det funkar. De har knappt bearnaise där borta, man fick be kompisar ta med sig över. Nu har vi startat om från noll med en egen kock som gör egna recept med bättre råvaror. Den här kan jag stå bakom eftersom det är bra grejer och naturligt. Vi har vanlig bearnaise, sriracha-bearnaise och en hummus som ska komma ut nu. Det vore kul om det kunde rulla på lite så man hade det att styra med.
Förra sommaren var familjen inte hemma i Sverige alls. Jonathan och frun Evelina fick då sitt tredje barn. Ted är nu minsta syskonet till Liv och Leo. Och efter en del funderande är det nu mer eller mindre bestämt att man kommer att flytta hem till Sverige när NHL-spelet är över.
– Det blir nog närmare huvudstaden skulle jag gissa.
Det är inte aktuellt att avsluta karriären med något år i Sverige?
– Jag tror inte det. Men som sagt, jag vet inte. Man kanske känner sig fräsch nästa år och så får man ingenting där borta. Då kanske jag vill det, svarar Jonathan Ericsson som har fått uppleva några tuffa säsonger för det klassiska laget från Michigan.
Detroit Red Wings var länge ett lag att räkna med när det drog ihop sig till Stanley Cup-slutspel. Men i år var det tredje året i rad som man inte fick spela vidare efter grundserien.
Det var egentligen aldrig så nära.
– Vi är ett ung lag och viljan för lagets bästa finns inte på samma sätt nu som när jag kom upp. Många unga jobbar mycket med andra prioteringar. Det ska avgöras matcher på snygga sätt. Lagmoral och laginsatsen känns inte lika viktig i dagens hockey.
Är det ett generellt problem mer än specifikt för Detroit?
– Det känns som det. Det är sjukt mycket snabbare spel nu, de unga flyger fram. Men de har kanske inte stött på problem i sina yngre dagar, då blir det lätt att de inte vet hur de ska hantera det. Det gäller att få ihop det. Vi har en hög talangnivå när alla är som bäst men det är bara någon enstaka som smäller på och är jobbig att möta.
Hur är det i en stad som Detroit när ni missar slutspel tre år i rad?
– Det är inte bra. De är inte nöjda över det, men man säger att det är en ombyggnad nu. Jag tror att det köps, lite i alla fall.
Coachen Jeff Blashill kommer vara kvar, men däremot har klubben nyligen bytt general manager. Ken Holland har lämnat efter lång och trogen tjänst och flyttat till Edmonton. In har gamle storspelaren Steve Yzerman kommit.
Kan det bli en ny inriktning med honom?
– Jag hoppas det. Och jag tror det. Ken ville väl egentligen inte ge upp men han kände väl att han var skyldig det. Han fick ett bra jobb och bra betalt i Edmonton istället. Yzerman byggde upp Tampa och jag hoppas att han har samma effekt hos oss. Vi spelade aldrig ihop, han slutade det året jag kom.
Vad verkar Yzerman ha för plan för dig?
– Jag vet inte. De bygger ju yngre, men förhoppningsvis ser han mig som en del i pusslet i alla fall. Jag kan bli tradad till elva–tolv klubbar som jag själv skrivit upp. De första tre åren på mitt nuvarande kontrakt hade jag "no trade", de sista tre har jag så att jag kan få gå till någon av de klubbarna som jag skrivit där. Han kan inte trada mig någon annanstans utan min tillåtelse.
En hel stad på andra sidan Atlanten väntar på att hockeylaget ska lyfta igen efter några magra år. Man har flyttat från klassiska Joe Louis Arena till nya jättebygget Little Caesars Arena med plats för 20 000 åskådare.
– Den är jättefin. Tråkigt att det är en jättedålig is bara. Sämst i ligan när det borde vara den bästa. Men våra faciliteter är fantastiska. Första året var det typ inga på läktarna, alla var bara runt och kollade för att det finns så mycket fint att kolla på i arenan. I år var det bättre men inte lika högljutt som i Joe Louis Arena. Det saknar vi lite.
En framgång i nya arenan kanske skulle hjälpa till.
– Absolut, svarar Jonathan Ericsson som åker tillbaka till USA igen i början av augusti.
Fram till dess ska han vara på hemmaplan inför sin, kanske, sista säsong i NHL.