Videon är inte längre tillgänglig
– Går det bra med chai-te?, undrar Peter och ställer fram en hel kanna på köksbordet.
Vi träffas hemma i villan på Tomatvägen i Ekängen och LHC:s damtränare har dukat fram frukost med frallor, ost, skinka och grönsaker.
Det är fredag förmiddag och arbetsdagen är i full gång. Det märks tydligt, mobiltelefonen som ligger på bordet är inte tyst många sekunder. Att beskriva alla åtaganden och uppdrag som Peter Frantz fyller sin dag med låter sig knappt göras. Förmiddagarna ägnar han åt egna företaget som monterar glas- och aluminiumfasader. Han har 25 anställda, praktiskt nog i Norge.
Den enda träningsfria dagen i veckan händer det att han kastar sig på ett flyg på morgonen, besöker företaget och flyger hem igen samma kväll.
Övriga eftermiddagar slår han om från vd till headcoach vid 14-tiden. Då börjar planeringen av kvällens träning och kommande matcher.
I snart två säsonger har Peter tränat LHC:s damer. Tillsammans med laget jobbar han hårt för att försvara fjolårets SM-guld, med början i dag. Onsdagens förlust mot HV71 har försvårat situationen förstås, och nu krävs två segrar i helgen.
– Vi fixar det, säger han bestämt.
En inställning som han mer eller mindre kräver av både sig själv och sitt lag. Som ledare är han engagerad. Kanske vill han ha lite för mycket kontroll dock, det får han höra ibland.
– Det händer att jag blir lite för het, men jag jobbar på det.
Han fyller på med varmt te i koppen.
– Nästan alla idrottare har samma förutsättningar från början. Men de som orkar jobba lite extra, som håller emot när det blir tungt, det är de som lyckas och når toppen.
– Det är min sak att hjälpa dem jag har omkring mig, säger han.
Delvis pratar Peter i egen sak.
Han spelade hockey ända upp i division 1, i det gamla seriesystemet.
– Jag var talangfull, men ganska lat och bekväm. Jag gjorde inte riktigt allt som behövdes, säger han.
Ångrar du det?
– Inte längre. Men jag försöker föra över erfarenheten på mina spelare och även på sönerna förstås.
Vägen mot tränartoppen började i Hedemora för snart tjugo år sedan. Peter var på väg att sluta spela för egen del och klubben frågade efter hans tjänster som ledare, bland annat fick han vara med och leda J20-laget från divison 1 till elitserien. Under en turnering i Riga träffade han Ulf Palmqvist, ledare från Linköping och kort senare ringde LHC och bad honom kika på en tjänst på hockeyhögstadiet. De fick ringa två gånger innan Peter beslöt att göra ett besök.
– Sedan åkte jag tillbaka hem till familjen och sa att jag ville prova.
Via LHC:s juniorlag tog han klivet till damlaget och än är målet långt ifrån nått, som sagt.
Av bekvämligheten från ungdomsåren finns ingenting kvar. Peter lever som han lär och ser till att orka göra det lilla extra hela tiden. Om motivationen tryter slår han sig ner vid datorn.
– Jag gillar att titta på You-tube-klipp och se andra lyckas. Man ska veta att det finns många vägar till toppen. Om det går motigt ett tag så handlar det om att hitta en annan miljö där man kan fortsätta att utvecklas.
Vad drömmer du om för egen del?
– Jag vill gärna jobba på förbundsnivå. Varför inte träna landslaget?
Säsongen närmar sig slutet. Många skulle ta chansen att vila, men inte Peter. ”Off-season” arbetar han för ett amerikanskt företag och ordnar läger och turneringar för ungdomslag världen över.
Att tillvaron är fulltecknad är en underdrift. En hel dag att ägna åt ingenting finns helt enkelt inte.
Men om du skulle få en kvart över då?
– Tja, då sätter jag på teven och kollar på hockey.