När Jonas och Emelie träffades hemma i Stockholm för drygt tolv år sedan hade hans karriär som hockeymålvakt börjat ta fart.
Men det var först efter flytten till Karlstad 2007 – då allsvenskan i AIK byttes till SHL med Färjestad – den lyfte rejält.
Där förde han under sin andra säsong klubben till SM-guld, belönades med Guldpucken som hela ligans bästa spelare och fick representera Tre Kronor i VM.
Emelie – som i yngre år höll på med konståkning – valde att lämna huvudstaden och följa med sin nya pojkvän till en betydligt mindre ort.
– Jag är egentligen väldigt hemmakär, men tyckte ändå det kunde vara roligt att testa något nytt – samtidigt som jag ville vara med Jonas förstås, ler hon.
Sedan dess har Emelie följt Jonas världen över dit karriären tagit honom.
Efter två år med Färjestad köptes landslagsstjärnan av klassiska NHL-klubben Toronto Maple Leafs i Kanada. Då blev det flytt över hela Atlanten för paret.
– Jag är nog den av oss två som tycker att det är roligast och mest spännande att flytta runt och uppleva nya saker. Men jag har ju också hela tiden vetat vad jag ska göra när vi varit i väg, eftersom allt fokus legat på hockeyn, menar Jonas.
Under de åtta säsonger han spelade i världens bästa liga – mellan 2010 och 2017 – hann Gustavsson även representera Detroit Red Wings, Boston Bruins och Edmonton Oilers. Samt farmarlagen Toronto Marlies,Grand Rapids Griffins och Bakersfield Condors i AHL.
Paret flyttade inte bara runt mellan de olika städerna i Kanada och USA – utan dessutom i respektive stad ett antal gånger.
– I Toronto bodde vi i tre olika lägenheter. Till slut blev man nästan lite rastlös och beroende att flytta. Jag som alltid bott i Stockholm innan jag träffade Jonas hade plötsligt bott på fler ställen än vissa gör i hela sitt liv. Men det var väldigt kul att se sig om och jag har fått mycket erfarenheter av åren i Nordamerika, säger Emelie.
Tillhör man inte en av de största superstjärnorna i världen kan det ofta vara ett ganska osäkert liv i NHL. Presterar man inte på topp finns risken att plötsligt hamna i farmarlaget – som kan hålla till flera timmars flygresa därifrån i värsta fall – eller att bli trejdad (bortbytt) till en annan klubb.
– Att det kan bli snabba kast där är sådant man vet om och får leva med. Med tanke på att man tjänar väldigt bra som spelare är det liksom inget att klaga på, utan ingår i jobbet, menar Jonas.
För egen del lyckades han hålla sig i NHL nästan hela tiden. Längsta perioden i AHL var sista säsongen – då han skickades från Edmonton i Kanada till farmarlaget Bakersfield Condors i amerikanska Kalifornien i ungefär tre månader.
Det var inte precis cykelavstånd mellan platserna – snarare en flygresa på ungefär tre timmar...
– Eftersom vi inte visste om eller när Jonas skulle komma tillbaka var det bättre att jag stannade i Edmonton. Vi hade även fått vårt första barn Lucy, hade hund och ett hus att ta hand om, berättar Emelie.
Under de tre månaderna träffades paret bara några gånger, då Jonas hade ett par dagar ledigt i sträck.
– Klart att jag saknade sambon och vår lilla dotter, men det var bara att försöka vara professionell. Jag var ju där för att spela hockey och göra mitt yttersta för laget, menar Jonas.
– Det var förstås jobbigt, men underlättade mycket att vi bestämt att det var sista året i Nordamerika. Jag visste ju att vi skulle flytta hemåt sedan, säger Emelie.
Genom åren sysselsatte hon sig själv genom att bland annat plugga på distans, arbeta som volontär och praktisera på en veterinärklinik. Sedan föräldraledig med först Lucy och därefter Iris – som föddes i fjol efter flytten till Linköping.
– Det är en stor omställning att flytta till ett nytt land och mycket logistik att ta hand om, som jag skötte mest. Eftersom jag inte kände någon annan var det skönt att ha andra spelarfruar, framför allt de svenska, som man kom ganska nära, förklarar hon.
Nu har Jonas avverkat två säsonger i LHC och skrev i våras på för ytterligare två år. Familjen har börjat rota sig i huset i Ekängen.
– Det är skönt att stanna på samma ställe och är en större säkerhet när man representerar en SHL-klubb, där det inte finns några farmaravtal. I NHL handlar det mer om att äta eller ätas, spelarna ser till sig själva i första hand. Här är det mer laget som gäller, säger Jonas.
En träningsdag under säsongen är han ofta borta från åtta på morgonen till runt halv två-två. Då har familjen med andra ord mycket tid tillsammans. Men matchdagar blir det inte så mycket, framför allt inte när det är resor till bortaplan.
– Under matchdagar går han in i sin bubbla och är ganska disträ. Då tar jag inte upp några livsavgörande frågor, skrattar Emelie.
När Jonas höll nollan fem av tretton matcher i SM-slutspelet och tog guld med Färjestad 2009 fick han smeknamnet Monstret – som de älskade att använda i NHL.
– Det hände att de inte visste vem Jonas Gustavsson var där borta. Men Monstret hade de koll på (ha, ha).
Om någon undrar kan vi avslöja att hustrun Emelie inte använder det smeknamnet hemma och hans egna barn känner inte till det...
– För ett tag sedan blev några andra barn lite besvikna när de träffade mig. De sa: "men du är ju inget monster", ler Jonas.
– De kanske hade föreställt sig en stor, skräckinjagande best. Ja, någon sådan är du ju inte, kontrar Emelie med ett skratt.