Ett intill döden dystert omklädningsrum, tomma blickar och en besvikelse att ta på räcker mer än väl för att få en klump i magen. Två år i rad har Linköping HC fått se SM-bucklan lyftas i sin egen arena. Av motståndarna.
– Det händer då och då att man tänker att "fasen, vi borde ha gjort ännu mer". Det var en häftig hockeyfeber i stan, men de där förlusterna satte djupa ärr i många. Det märker du också när du pratar med hockeyintresserade polare, säger Jonas Junland, som var med då och som är med nu.
Det fanns en tid när uppstickaren från östgötaslätten tillhörde de största i svensk ishockey, men när HV 71:s svenskamerikanske doldis Eric Johansson petar pucken förbi målvakten Rastislav Stana har historien upprepat sig.
Ledning i SM-finalen mot Modo 2007. Ledning i SM-finalen mot HV 2008.
Men förlust två gånger om.
Minns ni?
Det är i slutet av januari 2007 och utanför Cloetta center är det snöyra, kyla och snålblåst.
Efter ännu en av för många förluster får LHC-tränaren Gunnar Persson sparken och Janne Karlsson tar över huvudansvaret. Rastislav Stana hämtas in från Malmö, gör debut mot Brynäs och det tar bara 17 sekunder innan Andreas Dackell gör mål och både Karlsson och Stana undrar vad fan det är som händer.
Där och då är LHC på botten.
Det går uppåt, men det är fortsatt vingligt och med inte många matcher kvar av grundserien är kvalet otäckt nära.
Janne Karlsson minns:
– Vi låg riktigt illa till. Spelare som älskade att vara på isen var så skärrade att de inte ville vara där. Jag ställde mig framför spelarna i båset för att kunna titta dem i ögonen. De som inte klarade det…det var ingen idé att låta dem spela.
För min del känns det fantastiskt att bara få vara med om det här. När säsongen började i allsvenskan kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om att få avsluta med SM-final.
(Martin Öhrstedt)
Men det blir slutspel, den kollektiva kramp som plågat så länge försvinner och några veckor senare doftar det guld. SM-final mot Modo. Klubbens första. Mindre än tio år efter det historiska elitserieavancemanget i Mora.
Det börjar så bra. 5–1 i första finalmatchen, visserligen 2–3 i den andra men 2–1 i den tredje och ledning med samma siffror sammanlagt. Match nummer fyra i Örnsköldsvik minns jag ärligt talat inte så mycket av. Med facit i hand var det dumt att ens åka dit.
Vi hinner knappt till Örnsköldsvik förrän jag hamnar på vårdcentralen och vidare till ögonkliniken där det konstateras ett sår på hornhinnan. Jag kommer ihåg att jag mest satt och blundade för att stå ut med obehaget. Med salva och lapp för onda ögat blir det bättre och det gäller även LHC-spelet två dagar senare. Martin Öhrstedt, av alla människor kvitterar sent, det blir förlängning och gästerna gör det mesta rätt.
Utom mål.
Långa stunder är det LHC mot Karol Krizan och det är Krizan som vinner.
Efter 17 minuter av förlängningen avgör Kristian Kuusela och ger Modo guldläge.
”En magisk kväll, det går inte att förklara den här kvällen på något annat sätt än att det var en magisk kväll för svensk ishockey. Idrotten blir inte bättre än så här.”
(LHC:s klubbdirektör Mike Helber)
Söndag 15 april och klockan är exakt 21.41 när Modos lagkapten Per Svartvadet lyfter SM-bucklan mot taket i Cloetta center. Några minuter tidigare har Magnus Johansson tagit emot den silverpokal som han inte trodde fanns. LHC förlorar ett guld, men vinner ett silver. Fast det är förstås en sällsynt klen tröst.
Tomas Vlasak och Andreas Holmqvist fixar 1–0 och 2–1, men vändningen kommer och Kuusela avgör igen.
– Vi saknade finalrutin och det märktes. Vi förstod nog inte riktigt själva hur nära vi var och hur bra vi var. Men den matchserien känns mer avlägsen än den mot HV. Den gav vi bort, säger Niklas Persson, som numera är general manager och den som ska se till att det våren 2022 återigen spelas SM-final i det som numera heter Saab arena.
Visst kan det vara tungt att stupa med bara några decimeter kvar till eviga lyckan, men det ska bara dröja ett år innan den stora chansen att skriva in sig i historien dyker upp igen – och det slutar med att motståndarlaget ännu en gång jublar vilt.
Det gör ännu ondare då.
Nog för att LHC har ett på papperet starkt lag när en Skellefteås Kimmo Koskenkorva ger hela Linköping kollektiv baksmälla våren 2009. Men på isen vete sjutton om klubben haft en starkare upplaga än den som året dessförinnan spelar sig fram till ännu en SM-final.
Det är Rastislav Stana i målet, det är backar som Daniel Fernholm, Ivan Majesky, Jonas Junland, Calle Gunnarsson och Josef Melichar och det är anfallare som Mattias Weinhandl, Tony Mårtensson, Mikael Håkanson, Joakim Eriksson, Niklas Persson, Fredrik Emvall och Patrik Zackrisson. Och då har vi inte ens nämnt att Andreas Pihl är avstängd efter en missriktad klubbsving i semifinalen och att Tomas Surovy är knäskadad.
– Ruskigt bra lag. Då visste vi också vad som krävdes och borde verkligen ha vunnit den finalen. Även om vi hade mycket emot oss och även om man försöker att glömma är det lätt att förbanna att vi inte gjorde ännu mer för att ta chansen, säger Jonas Junland.
LHC klarade inte att stå emot Marcus Vinnerborg, Thomas Andersson och Ulf Rönnmark – tre domare som var HV:s bästa matchvinnare i fyra av de sex SM-finalerna.
(Correns krönikör Rooney Jerrevång)
Efter klara vinster mot Djurgården och Färjestad fortsätter LHC att imponera stort i finalserien mot rivalen från Jönköping. 2–0 i matcher, 3–3 i den tredje, några minuter kvar av ordinarie tid och dubbelt HV i utvisningsbåset. Jättechans att avgöra, inte minst som Jukka Voutilainens klubba dessutom går sönder.
För att inte den trasiga klubban ska vara i vägen skickar Johan Åkerman, numera assisterande tränare i LHC, undan den – så att den träffar pucken och på så sätt stoppar ett anfall när gästerna bara har två utespelare på isen som kan försvara. Domaren Marcus Vinnerborg reagerar inte – trots att det är ett tydligt regelbrott och bör resultera i straff för LHC.
– Om LHC fått straff och gjort mål hade det blivit jävligt tufft att ta igen för oss, det måste jag erkänna. Men det blev inte en så stor sak om det. Jag fick inte ens en fråga förrän jag läste om det i tidningen dagen efter, säger Åkerman.
– Det kostade oss ett SM-guld. Det är jag säker på. Nog för att Stefan Liv var outstanding, men Weinhandl eller någon annan hade gjort mål där. Jag var galen efteråt, säger Mike Helber, dåvarande klubbdirektören.
3–3 står sig perioden ut, Daniel Fernholm blir utvisad strax före slutet – och efter bara 47 sekunder av period fyra avgör Jan Hrdina och ger HV en ny biljett in i guldracet.
”Känslan? Nej, inte nu igen. Alla härinne gjorde verkligen sitt bästa, men ett skitmål avgjorde. Just nu känns det bara tomt. Man kan förlora på många sätt, men det hör till det grymmaste.”
(Tony Mårtensson)
Tre matcher senare är HV svensk mästare och LHC är näst bäst i Sverige – igen. I papperskorgen med alla förhoppningar och förväntningar. Kvar bara en krossad dröm, besvikelse och brustna illusioner. Att missa ett guld på hemmaplan är bittert, när det händer två år i rad är det extra gråtängsligt.
Den sjätte finalen blir en rysare. LHC kommer tillbaka två gånger om, 1–1 av Daniel Fernholm och 2–2 av Jonas Junland, och alldeles i början av förlängningen prickar Josef Melichar stolpen. Men några minuter senare ser Eric Johanson – framspelad av LHC-bekantingen Andreas Jämtin – till att det blir småländskt firande.
– För klubben var det en stor framgång med dubbla SM-finaler, men det är svårt att släppa besvikelsen. Att vi förlorade mot Modo kan jag till viss del köpa, men att ännu en gång stå där och glo när det andra laget glider runt med guldhjälmar på är helt värdelöst, säger Jonas Junland, som ett par år senare ändå blir svensk mästare med Färjestad.
Några andra, som Tony Mårtensson och Niklas Persson, kommer aldrig komma närmare ett SM-guld än så.
Men det vet de förstås inte då.