Ibland får vi reaktioner från läsare som anser att klimatet i Saab Arena under LHC:s matcher är för rått, för hårt. Det skriks allt möjligt olämpligt och för många handlar det mer om att hata det andra laget än att älska sitt eget.
Så vi bestämde oss för att känna på det. Hur är det att stå mitt i hemmaklacken? Vad skriks mellan klackarna? Hur är klimatet lagens fans emellan?
I går kväll stod jag där. Mitt i klacken. Eller snarare på ena sidan.
Och jag måste säga att det inte alls var så illa som jag kanske hade befarat.
Visst, en del olämpliga saker skriks, det håller jag definitivt med om. Andreas Jämtin, HV:s retsticka som var en vända i LHC för ett par säsonger sen, är inte den mest omtyckte bland hemmafansen om jag säger så.
När han blir utvisad är inte delar av hemmaklacken sena att sjunga ”där kan du sitta din jävla fitta” två gånger om.
När matchen är över ser jag en äldre man som kliver så nära plexiglaset han kan och pekar finger åt huvuddomaren Thomas Andersson. Bevisligen inte helt nöjd med domarens insats på slutet när LHC tryckte på för en kvittering. Man kan fundera över varför en vuxen människa gör så.
Annars är det här en väldigt trevlig kväll. Strax innan matchstart försöker HV-fansen sätta upp en banderoll med texten ”spring Linköping”, men vakterna är snabbt där och tar hand om den.
Precis innan matchen ska till att starta försöker några på hemmaläktaren dra igång ”vi hatar HV” men de överröstas snart när övriga gänget drar igång ”Superklubben LHC” istället.
Ett par tuffa tacklingar river ner applåder och det går ett besviket sus genom klacken när Kent McDonell missar ett friläge.
HV-klacken kontrar på White Lions första ramsa med att ropa ”Superklubben har inga SM-guld” och fortsätter sen med en ramsa som innehåller strofen ”visa vår kärlek för vårt lag” och ”älska HV blå”.
Strax innan HV gör sitt första mål försöker en klick i hemmaklacken igen. Men ”vi hatar HV” går ganska obemärkt förbi tre gånger. Ingen hakar på och HV kontrar med ”vi älskar HV”.
0–1 kommer och det blir märkbart tyst på hemmaklacken. Carl Dahlström skjuter i stolpen och det lever upp igen, en stund.
Andra perioden börjar. Hela arenan hänger på i ”Olé olé, forza cluben” efter att Broc Little kvitterat och det är ordentligt drag.
Snart blir det 1–2 men hemmafansen ger inte upp. De sjunger på.
1–3 precis före pausvilan var däremot inte bra.
I sista periodens öppning riktar sig kritiken mot de egna spelarna istället för HV:s fans.
”Fan, tjejerna spelar ju bättre än er”.
”Men ta i lite då”.
Men mycket värre än så blir det inte.
Visst, när förlusten är ett faktum skriker en del fans ut sin besvikelse. En kille vrålar så pass att kompisen framför håller för öronen.
Annars var det här en trevlig match. Förutom resultatet då förstås, för hemmafansen.
Om det är så här varje match skulle jag gärna stå i klacken någon mer gång. Jag ser inga problem med det.
Förutom att det är svårt att se spelet för alla huvuden framför.
Men det är en helt annan sak.