Emilia Ramboldt och Pernilla Winberg har känt varandra sedan 2004 då de spelade i AIK:s damlag. Winberg spelade under den tiden även ihop med killarna i Malmö medan Ramboldt började sin hockeykarriär med killarna i Spånga.
– Det är alltså i 13 år vi har känt varandra. Vilka gamla tanter vi är, säger Winberg medan båda två skrattar. Winberg fortsätter:
– Damhockeyn var inte så stor nere i Malmö på den tiden så därför åkte jag upp till Stockholm för att spela matcher med tjejerna. Jag tyckte det var viktigt för att jag skulle få en bra utveckling. Samtidigt var killarna tuffa och det gjorde att man blev stark även mentalt. Det är där ifrån jag fått att jag vill vinna till varje pris. Man tävlade alltid med killarna och var först i ledet på övningarna.
Ramboldt nickar instämmande och berättar:
– Jag spelade med min lillebror i Spånga fram tills jag var 15 år. Sedan hittade mamma och pappa ett damlag. Då blev det lite för mycket. Jag körde både med killarna i Spånga och med damerna i AIK samtidigt som jag höll på med flera andra sporter. Då fick jag bestämma mig och valde att bara köra med damerna. Samtidigt började ju killarna komma om mig. Vi hade några profiler i laget som är ganska duktiga i dag, till exempel Oskar Möller.
Hur länge kände ni att ni kunde hålla jämna steg med killarna?
– Jag kände väl att upp till U16 hade man bra kvalité. J18 berodde på vilken nivå man spelade i. Men U16 generellt kände jag att det var en lagom nivå, säger Winberg medan Ramboldt fyller i:
– Jag håller med. I en lägre nivå kanske man kunde hålla i lite längre. Men om det är högre nivå får man ge upp lite tidigare.
År 2003 kom Pernilla Winberg med i landslaget och år 2005 kom även Emilia Ramboldt med för första gången. Winberg har varit med i tre OS sedan tidigare och Ramboldt har varit med i två.
– Det är det största man kan uppleva som damidrottare över huvudtaget, men speciellt som ishockeyspelare. Allt blir så mycket större. Det är media överallt och hela upplevelsen är väldigt speciell. Det är svårt att beskriva hur stort det är. Man blir behandlad likadant som alla andra idrottare och käkar tillsammans med proffsen. Det är så pass stort att det kan bli överväldigande när man till exempel ser någon som man ser upp till. Men man är där av samma anledning, säger Winberg.
– Det känns skönt att få sitt namn med i truppen, svart på vitt, att nu är man faktiskt med. Då behöver man inte fundera mer på det utan kan fokusera helt på OS. Eftersom vi har varit med tidigare vet vi vad vi har att förvänta oss, säger Ramboldt.
Det är välkänt att förbundskaptenen Leif Boork bygger årets OS-trupp på rutin. Därför var det inte helt oväntat att de båda LHC-stjärnorna skulle ta en plats i truppen.
– Det känns som vi har en bra och mogen grupp, säger Winberg.
– Vi har spelat ihop oss bra under säsongen och det är i princip samma trupp som vi haft hela året – några in och några ut. Men alla har kört efter samma spelidé och vi vet vad vi åker dit för att göra, säger Ramboldt.
Boork är en tränare som både risas och rosas. Men båda två ser på hans ledarskap med positiva ögon.
– Det spelar ingen roll om du är kapten i landslaget eller är helt ny – gör du någonting fel så får du höra det. Han gör ingen skillnad över hur många år man har på nacken. Sen har vi haft honom i fyra-fem år och har lärt oss hur han fungerar. Han är rättvis och kör på sin idé fullt ut. Han viker sig inte för någon utan kör på det han tror på, säger Ramboldt.
Men efter OS är det juniorkronornas Ylva Martinsen som tar över förbundskaptensrollen för damkronorna.
– Framtiden ser ljus ut och jag har spelat med Ylva innan. Hon har gjort ett bra jobb med juniorerna som tog VM-silver, så det kommer inte bli några konstigheter där. Hon har en stark personlighet och vet vad hon vill – på samma sätt som Boork. Vill man inte följa den blir man borttagen, vilket är bra, säger Winberg.
Hur ser era planer ut efter OS? Kommer ni fortsätta med ishockeyn?
– Min fru vill jättegärna att jag fortsätter spela. Det är jätteskönt att ha hennes stöd i det här. Jag har lite svårt att bestämma mig just nu men det lutar åt att köra i alla fall en säsong till, säger Ramboldt.
– Jag tänker inte så mycket på det nu utan kör klart den här säsongen och sedan får jag se vad det finns för förutsättningar, säger Winberg.
Har ni några tankar på att bli tränare i framtiden?
– Jag har funderat på det flera gånger. Jag har varit en person som är ganska blyg och inte har tagit för mig. Med det har jag blivit bättre på och utvecklat på senare år. Men känner jag mig trygg i gruppen skulle jag absolut kunna tänka mig att bli tränare. Det skulle kännas som ett stort avbräck att bara sluta med ishockeyn och att den bara försvinner helt från ens liv. Man skulle vilja fortsätta på något sätt, men kanske inte fullt ut, säger Ramboldt.
– Om det är rätt läge med rätt uppgift tror jag att det skulle vara kul. Jag tror jag skulle trivas bra i den rollen. Men det är ju samma sak där att det måste finnas bra förutsättningar – annars är man inne i samma hjul igen fast som tränare. Det gäller att överväga för- och nackdelar, säger Winberg.
Attityden mot damhockeyn är varierad. Vissa anser att sporten går för långsamt och är för ofysisk medan andra anser att det är en underhållande sport som utvecklas snabbt. Hur som helst är publikintäkterna för låga för att damspelarna ska kunna leva på ishockeyn.
– Det behövs drivna personer som håller i det från klubbverksamheten. Gör man jobbet så vet man att det går. Kolla till exempel på när vi slog publikrekordet i Linköping. Då gjorde man reklam för det och då gick det. Men gör man ingen reklam alls är det ingen som vet att det är match och då är det ingen som kommer och kollar på damhockeyn. Men har man en öppen kiosk och gör till exempel coola intron till matcherna kan nog många tycka det är lika roligt som att kolla på en herrmatch. Gör man det lilla extra så går det. Men det är ingen som kan få betalt för det i nuläget och då går det tillbaka till det faktum att det handlar om ekonomi, säger Winberg.
Och reaktionerna efter rekordmatchen var mestadels positiva.
– När folk väl kommer till en hockeymatch är rektionerna ofta att ”ni kan ju skjuta, ni kan ju dribbla, ni kan ju åka skridskor...” Det gäller att få folk till matcherna för att se med egna ögon, istället för att de sitter bakom en datorskärm och knappar på sina tangenter och skriver ner damhockeyn, säger Ramboldt medan Winberg fyller i:
– De kan ju samtidigt inte jämföra oss med NHL-proffsen som tjänar miljoner på hockeyn medan vi jobbar från åtta till fyra och går direkt till träningen. Det är stora skillnader på förutsättningarna.