Det nya livet börjar efter jul

Det är en sådan där vinterdag som möjligen bara en meteorologstuderande på SMHI kan tycka om.

Fuktigt, snöblandat regn i luften och allmänt bistert.

Efter jul- och nyårsledigt och resa till junior-VM i Kanada har Anders Mäki fortfarande några dagar kvar på LHC-kontoret, men efter 30 år i olika roller i föreningen är han inne på upploppet. Det är snart över och när vi slagit oss ned för ett avslutssnack känns första frågan rätt given.

Vet du vad du ska göra sen?

– Det vet jag inte. Jag har inte varit så aktiv och inte heller fått några förslag som känts ”wow”. Det har mest varit fokus på att inte lämna dem i sticket här. Nu är det mycket som är klart med spelschema, budget och några stora avtal inför nästa säsong. Så det känns bra.

Ett antal månader har gått sedan överraskande beskedet att 52-åringen efter årsskiftet lämnar klubbdirektörsjobbet i Linköping HC. Kirunasonen flyttade till stan i augusti 1988 och sedan blev det många år som spelare innan han under de 20 senaste åren haft olika uppdrag i ledande ställning.

Han skrattar när han minns det allra första mötet med Linköping.

– Owe Holmberg (tränaren) visade mig runt i stan, vi gick runt torget och jag undrade vem tusan det var som stod och rökte och hejade så glatt? ”Det är vår poängkung Hacke Carlsson”, sa Owe.

– Hela tiden. Klart att det är ett stort steg när du varit med så länge. Men livet är så kort att du måste våga förändra ibland. Jag har inte gjort så mycket annat än det här.

Vad kommer du att sakna?

– Det är svårt att svara på nu. Du får ringa mig om ett halvår.

Vad kommer du inte att sakna då?

– Det är så jävla roligt att jobba med sport att du nästan blir uppäten av det. Det vet du själv. Det är inte så att du offrar något annat, för det är ditt eget beslut, men den luft som inte finns kommer jag nog inte att sakna. Du växer ihop med jobbet och någonstans vill du bryta dig loss från det. Det kan vara smärtsamt, men jag tror att det är viktigt.

Anders Mäki är sig lik.

Ambitiös. Ordning och reda. Arbetsam.

– Jag är stolt över att ha fått vara delaktig i alla långa processer. Hur jag och vi har jobbat för att klara av allt under den resa som vi gjort. Inte bara med LHC-herrarna. Sex år efter att vi startade LFC tog vi SM-guld. Eller LHC-damerna där vi började 2006 och tog guld 2014.

– Kontinuiteten är en annan sak. Många människor har jobbat ihop länge för att det ska hända. I tolv av de femton senaste åren har varit bland de fem bästa i SHL. Det är en stabilitet som är otroligt bra, men det finns ett trappsteg till att ta och precis som Christer (Mård), Mike (Helber) och några till har jag inte lyckats med det.

Om du ger mig ett ögonblick – när har det varit som allra bäst?

Han tystnar.

Länge.

Funderar.

– Som jag kommer ihåg speciellt, menar du?

Ja.

– Kvartsfinalen mot Frölunda är en sådan. Det måste ha varit 2010. Vi vände 1–3 till 3–3 och fick en avgörande match på hemmaplan. Draget då slog nästan SM-finalerna. Det var helt osannolikt och för Frölunda var det som att spela mot en vägg av tryck. Sen har du glädjen som alla kände när vi gick upp i division 1 nere i Tingsryd och (Stefan) Jacobsson gjorde avgörande målet. Man kan tycka att det känns löjligt att prata om att gå upp från division 2, men det var där vi var då.

Men det har förstås också varit många tunga ögonblick och Mäki hymlar inte om att dubbla uppsägningsvändor tog hårt.

– Jättetungt på många sätt. Tyvärr, du får inte jobba här längre. Det gör ont. Ta Johan Bülow. Att ta det beslutet gällande en kille som gjort ett bra jobb, som man spelat med själv och med ett så stort hjärta för klubben. Det var många andra som också blev drabbade, men vi tog oss igenom det.

De tyngsta sportsliga åren?

– Jag var sportchef under första elitseriesäsongen och den var speciell. Vi var för optimistiska. Annars var det nog när vi höll på att hamna i kvalserien 2012. Djurgården hamnade där i stället och åkte ur. Jag tror inte att vi hade klarat det heller. Finalförlusterna var också smärtsamma, men på annat sätt.

Hur du skulle reagera om det där guldet nu när du har lämnat?

– Ingen skulle bli gladare än jag. Har du levt med föreningen så länge blir du den största supportern själv. Det vore bara fantastiskt om det blev så.

Växte du upp i Kiruna på 70-talet så gillade du hockey. Så enkelt var det. Anders Mäki började i AIF, men kom som 18-åring ihop med sig tränaren och tog det näst intill förbjudna steget till IFK.

Hur mycket Kiruna finns kvar i dig idag?

– En del, tror jag. Mycket värderingar som man kan ha med sig i livet. När jag var sju-åtta år kom inte pappa hem från jobbet och vi undrade vad som hänt. Då hade han fått ett borrstål i ögat, hamnade på sjukhus och blev av med synen. I det här jobbet blir du inte av med synen.

– Sådana saker kan man plocka fram när man tycker att det är tungt. Det finns de som har det värre. Det var ett skitjobb i gruvan. Under jord, blött, fuktigt och ofta farligt. Men pappa gnällde aldrig. Som alla andra var han stolt och kände att han var med och byggde Sverige.

Finns den känslan kvar i Kiruna?

– Jag tror att den sakta men säkert förändras, men den finns nog kvar mer där än på andra ställen.

Till Linköping kom rymdingenjören (!) för att plugga vidare, men hamnade på Saab i stället.

– På slutet var det tufft att kombinera med spelandet. Vi skulle åka till Boeing för att förklara något. . .men det går ju inte. Vi har ju match. Haha. Sista säsongen var jag spelande styrelseledamot, värvade Dennis Ejdeholm och Patrik Ekholm och så hamnade vi i samma kedja.

Det fanns en tid när Linköping HC räknades som en av de fyra stora i svensk ishockey, men tiden finns inte längre.

– Det har jämnats ut och andra har gått om. Jag tror att den höga hyra som vi fick betala då tärde för mycket på vår ekonomi och att vi inte lyckats komma ifrån det riktigt. För att vi på allvar ska vara med och tävla behöver vi nå tillbaka till en plats bland de fem-sex bästa i löneligan. Annars är det tufft.

Vad skulle du säga är den största utmaningen?

– Att möta den hårdnande konkurrensen i ligan där klubbar hittar extraordinära intäkter. Det är en dataspelskille här och man säljer en fastighet där, det görs en nyemission av aktier här och man har ett investeringsbolag där.

Vad känner du att det blåser för vindar nu?

– Jag tycker att vi har ett uppsving. Så här långt har vi i snitt 650 åskådare mer än i fjol. Håller vi det landar vi en bra bit över 6 000. Publiken är en överlevnadsfråga för oss och för alla andra. Det gäller att folk får känslan att ”fan, vad kul det är att gå på hockey”. Det finns hopp igen. Absolut.

Du kommer inte att missa många matcher?

– Nej, det tror jag inte.