Här har Linköping HC gjort det som var alldeles nödvändigt och börjat att få ordning på defensiven, som ser lugnare och tryggare ut än tidigare.
Problemet?
Då händer det inte tillräckligt mycket åt andra hållet.
Tio mål gjorda på fyra matcher spelade efter landslagsuppehållet är absolut inte kattskit, men då är sju av dem gjorda med en man mer på isen och i fem mot fem har chanserna ärligt talat varit rätt lätträknade under senaste veckorna.
Där ligger den stora utmaningen just nu.
Fortsätt med uppryckningen bakåt – men samtidigt hitta ett sätt att göra mer framåt. För tillfället är det offensiven som brister. Åtminstone när motståndet är så vasst som Örebro borta och Frölunda hemma. Ett fungerande power play kan vara en nyckel i många matcher, men när det inte fungerar eller inte så många chanser ges så behöver fem mot fem-spelet vässas till och ge fler klara lägen.
Nu väntar närmast Brynäs på torsdag och det är just den typen av matcher som måste vinnas för att det möjligen ska kunna bli slutspel och inte en plats i ingenmansland.
Har varit inne på det så många gånger tidigare och detta nybygge kommer att behöva tid och tålamod innan det blir riktigt bra. Det klagades på Dan Tangnes när han var LHC-tränare. För att inte tala om hur mycket skit som Tommy Jonsson fick. Nu är det Bert Robertsson som styr i båset och jag kan inte låta bli att komma tillbaka till det jag skrev i en krönika i vår bilaga före seriestart:
”Det vore naivt att tro att det så snabbt ska förändra så mycket. Utanför isen har mycket gjorts rätt, men det där med förändringsarbete och ökad passion är inget som görs över en natt. Inte över en säsong heller.”
Man kan säga att Niklas Persson och Bert Robertsson fått ärva LHC efter Fredrik Emvall och Tommy Jonsson och därmed även ärva brister och bekymmer. Dessutom en kultur utan riktig stomme och ledarskap som jag gissar slagit rot under ganska många år.
LHC har så här långt under hösten blivit bättre och bättre under Robertsson och tränaren har därmed kommit undan det mesta av kritiken. Efter en vinter och vår i fjol där väldigt mycket kändes väldigt rörigt är det lugnare nu.
Men alla ni som eventuellt trodde att LHC redan var framme efter fyra raka vinster trodde fel.
Det har vi sett den här veckan.
Det pekar åt rätt håll och två gånger om har gjorts relativt jämna matcher mot ettan och tvåan i tabellen. Det är inte alls lika mycket som skiljer som tidigare, LHC kan i ljusa stunder tävla med de allra bästa – men är som sagt inte framme än.
Mot Frölunda var det inte stjärnor som Ryan Lasch som var skillnaden, utan göteborgarnas ungdomar med Lucas Raymond och Samuel Fagemo visade vägen och avgjorde. Jag tyckte att Joe Whitney såg pigg ut i LHC, men annars var det lite för grått och för många stora missar med ett par av baklängesmålen efter grova felpassningar i sidled i stället för att raskare och rakare ta sig framåt i banan.
Det funkar absolut inte mot ett lag som söker och letar efter just sådana misstag.
Denna upplaga av LHC får aldrig slarva och bjuda på mål.
Annars var matchen egentligen jämn.
Ja, det kan låta märkligt.
Men så var det.
Sena nyförvärvet Sam Lofquist har fått en hel del beröm tidigare, men nu hade han en mörk kväll och var inne på samtliga fyra baklängesmål.
Det betyder underkänt så att det sjunger om det.
Till sist:
Jag vet inte exakt hur mycket nallebjörnskastningen i tredje perioden gav, men det blev garanterat en väldig massa gosedjur till behövande barn.
Det är sådant som faktiskt värmer ännu mer än tre poäng.