– Jag gör mitt bästa för att inte tänka så mycket på det. Det blir långa dagar och mycket tid att fundera, men just nu är förhoppningen att vara tillbaka och spela igen efter jul. Men. . .
. . . det går inte att säga säkert?
– Nej, det är ju så. Den ovissheten gör det så jobbigt och så frustrerande.
Pernilla Winberg fyller 31 i slutet av februari och redan 2002 gjorde hon debut i Damkronorna.
Som 13-åring.
Det har blivit långt över 300 landskamper sedan dess. Höjdpunkten är förstås OS-silvret i Turin 2006 – där Winberg var med och avgjorde i straffläggningen mot USA.
En av svensk damhockeys absolut största som nu kan riskera att tvingas lägga ned karriären i förtid.
De senaste säsongerna har kantats av otäcka smällar som tvingat henne till vila. Hjärnskakningen i fjol var betydligt grövre, men sviterna av den som hon nu drabbades av i en match mot Djurgården i slutet av oktober sitter fortfarande i.
– Det var inte alls någon särskilt märkvärdig smäll. Visst, jag fick lite ont i huvudet, men inte värre än att jag kunde spela vidare. Du vet hur det kan vara när man är inne i det och har mycket adrenalin i kroppen. Men det blev värre efteråt och efter det har det suttit i, säger Pernilla Winberg.
Hur mår du nu?
– De två senaste dagarna har varit helt okej, så jag hoppas verkligen att det går åt rätt håll nu. Annars har det i stort sett varit konstant huvudvärk hela tiden. Ibland mer, ibland mindre. Det tar hårt. Det är viktigt att inte ha för bråttom. Det är allvarligt när det handlar om huvudet och när jag kommer tillbaka ska vara jag vara fullt redo.
Inte nog med att det inte blivit någon ishockey, men hon har också tvingats vara sjukskriven från jobbet.
– Det blir som sagt långa dagar och svårt att komma undan alla funderingar. Det är nog ofrånkomligt att det då och då blir en del negativa tankar. Det svåra är att hitta balansen. Du kan inte bara ligga som en döende och titta i taket, du behöver röra på dig, men inte för mycket så att det blir värre igen.
Varit nära comeback någon gång under tiden?
– Ja, det kändes hyfsat ett tag och jag var på is. Men så kom symtomen tillbaka.
Ökat antal smällar mot huvudet har varit ishockeyns stora gissel under de senaste åren och på sistone slagit hårt inte minst mot damhockeyn i allmänhet och LHC i synnerhet.
– Svårt att säga vad det beror på, men spelet har blivit både tuffare, fulare och snabbare. Mindre lir och mer kroppskontakt, säger Pernilla Winberg.