– Jag är övertygad om att det kommer att vända.
Hon funderar en kort stund och lägger till:
– Vi spelar bra hockey, men har inte fått in pucken.
Vi träffas på LHC-kontoret i Stångebrohallen. När vi dyker upp sitter hon och planerar tillsammans med tränaren Madeleine Östling.
Här tillbringar Kim Martin Hasson en stor del av sin arbetsdag, men att vara sportchef för LHC dam är egentligen bara en liten del av hennes tjänst.
– Jag sa ju upp mig för att pyssla med annat. Men när det sen blev som det blev i höstas så kastades jag tillbaka in. Nu delar "Madde" och jag på det, så det funkar rätt bra.
Även om hon inte finns med vid alla träningar och rör sig i omklädningsrummet hela tiden så har hon ju bra koll och är engagerad i det som händer.
– Jag hör ju mycket, inte minst eftersom Madde och jag snackar nästan varje dag och för att min man Jay är assisterande tränare.
Vad hör du?
– Att resultaten inte har påverkat gruppen särskilt negativt. Det är fortsatt bra stämning i gruppen och spelare och ledare tror på det vi gör.
Det är annars lätt att tro att stämningen ska påverkas när ni exempelvis bara gjort tre mål de senaste sex matcherna?
– Jo, men det är mer frustration. Vi har skapat otroligt många chanser och har vunnit skotten i flertalet av matcherna, men inte fått in pucken. Det är bara sista touchen som saknas för att det ska bli bra.
Efter två guld och flera silver är ni i en helt annan position i år. Hur hanterar ni det?
– Det är inte så mycket mer att göra än att vara fortsatt positiv och jobba på framåt. Vi känner att det snart kommer att vända, vi har bara inte haft turen med oss. Det är klart vi försöker hitta lösningar på olika sätt, men det handlar egentligen inte om några jättegrejer.
Madeleine Östling sa efter en av de senaste matcherna att "jag har slut på energi". Hur tolkar du det?
– Det är fullt naturligt när en förlust följer på en annan. Sen är hon och alla andra kring laget lika glada nästa dag igen. Vi har det i oss, det gäller bara att få ut det. Det är ingen idé att gräva en grop, då har man ju gett upp. Och det har vi absolut inte.
Har du fullt förtroende för tränarna?
– Absolut.
Nu ligger ni på åttonde och sista slutspelsplats. Hur resonerar ni inför fortsättningen?
– Vi tar en match i taget och så får vi se var vi är sen. Det är fortfarande många matcher kvar. Och väl i slutspel kan vad som helst hända.
Pratar ni ens om risken för kvalspel för att hänga kvar?
– Nej, det skulle jag inte säga. Vi fokuserar på att bli topp åtta.
Klubbordföranden pratade för en tid sen att det var möjligt att värva in förstärkningar. Hur är läget där?
– Vi har kontakt med ganska många spelare, främst utomlands, men det är mycket som ska stämma för att få hit nån. Det kan vara studier, jobb och/eller familj som också ska pusslas ihop. Det är lättare på killsidan där alla har det som yrke att spela hockey, så är det inte för damerna. Det ska dessutom vara spelare av klass, annars låter vi bli.
Om du med dina erfarna ögon får beskriva skillnaden mellan den här truppen med de ni haft tidigare när det nästan varit en vana att spela final, vad säger du då?
– Att vi inte har lika individuellt skickliga spelare som kan gå in och avgöra matcher. Däremot är truppen, om och när den blir skadefri, det bästa laget vi haft. Men vi har inte kunnat spela med friskt lag en enda gång den här säsongen och då har vi inte riktigt räckt till.