Någon timme innan matchstart plingar det till i ordföranden Roger Ekströms mejlkorg. Vi är i slutet av februari, LHC har just förlorat mot Oskarshamn och Skellefteå och när laguppställningen mot Växjö blir officiell saknas tio mer eller mindre ordinarie spelare.
”Ordförande,
i brist på annan kompetent personal att mejla måste man fråga sig om ni har gett upp redan. Nu har ni väl fått full valuta för er juniorsatsning, som enligt dig är så framgångsrik. Heja, heja.
Den här medicinska filosofin ni har i LHC håller inte heller för SHL. Bara att konstatera. Kan ni hänga kvar med ett nödrop efter kvalmatcherna så blir det samma sak nästa år, och nästa. Juniorer upp över öronen. Och trappa vid minsta tacklingmoment. Heja, heja.
In med Ollas i mål, noll minuter i SHL, och Hävelid på bänken, har han någon minut alls i J-20? Och en ren juniorkedja. Heja, heja. Hur uppgivet får det bli. Detta är parodiskt. Inkompetent. Allt annat än SHL-mässigt. Hade varit bättre att lämna wo. Lägg ner.”
Jag får samma mejl från supportern och tänker att det kan vara bra att spara. Man vet aldrig vad som händer. Det blir 1–2-förlust efter förlängning och så här en dryg månad senare är frågan om det är då som Linköping HC är nere på botten och vänder.
Roger Ekström tänker just så och minns ett möte före avresan till Småland.
– Vi hade en samling och ledarna bad mig komma ned och säga något. Där kände jag att det vände.
Vad sa du?
– Att vi drar ett streck över det som varit. Sluter oss samman. Ett lag, en klubb. Spela för varandra, med varandra. Jag ska inte ha någon kredd, det är spelarna och ledarna som har gjort det, men det blev bra tajming. Så långt hade allt som kunde gå fel gått fel.
SHL-tabellen haltar vidare in i april, men bortsett från magplasket mot Luleå häromsistens har inte LHC haltat alls på slutet. Det är så klart långt från en godkänd säsong, men med tanke på hur det faktiskt såg ut ska man vara stolta att ha fixat det här.
Efter Växjös seger i Gävle hörs en kollektiv suck av lättnad över hela Linköping.
Covidsjuka, extremt tätt spelschema, massor av skador, misslyckade värvningar och fastnaglat i bottenstriden. LHC är utdömt och uträknat, men efter den där matchen mot Växjö händer något. Seger mot Örebro. Seger mot Färjestad. Seger mot Brynäs. Seger mot Rögle. Seger mot Djurgården.
Femton poäng av femton möjliga.
– Det var…äh, jag ska inte säga att det var hopplöst, men det kändes väldigt tungt ett tag där. Med tanke på hur lite vi hade vunnit var det inte så realistiskt att vi skulle ta så mycket poäng som vi faktiskt har gjort, säger backen Mattias Bäckman som efter sitt eget skadehelvete kommit tillbaka och knappt varit med om att förlora.
Det är efter hemmamatchen mot Malmö bara några dagar in på det nya året som beslutet tas om tränarbyte. Så här i efterhand hör jag tydligare att det bland spelarna fanns ett växande missnöje med sättet att spela och sättet att leda. Är förtroendet i omklädningsrummet förbrukat finns inte mycket att välja på. Med så mycket på spel finns knappast tid att reparera eventuella sprickor.
Uppdraget till nya tränartrion med Johan Åkerman, Daniel Eriksson och Niclas Hävelid är lika enkelt som svårt: vänd trenden, ta oss om möjligt till slutspel, men se för fasen till att det inte blir något otäckt kval i vår.
Starten?
Njae.
Ärligt talat märks inte så stor skillnad.
Några veckor senare blir det stryk i jumbofinalen mot HV 71.
Så viktigt att vinna, så mycket att förlora och efteråt är känslan att det inte finns något som talar för att det här ska sluta på något annat sätt än med kval. För LHC. Inte för HV.
Ytterligare en månad senare blir det 2–5 mot Skellefteå, men det är smickrande siffror. På väg till presskonferensen stöter jag på tv-experten Sanny Lindström. Vi pratar lite och är överens om att kvalspel väntar.
– Jag tror att allt fler är mentalt inställda på det. Häromdagen var jag i Jönköping och då gick snacket att ”tar vi oss bara till slutspel så blir vi farliga”. Farligt att tänka så. Du måste inse och acceptera det läge som du befinner dig i, säger Lindström.
Daniel Eriksson minns känslan efter just den matchen:
– Fram till dess var vi ett "varannandagslag". Skellefteå var bra, men vi gjorde oss själva chanslösa. Någonstans där bestämde vi oss för att vi ska banne mig tävla varenda dag. Dessförinnan hade vi en lång bussresa hem från Skellefteå där vi satt ned och pratade med alla killar. Det var också viktigt. Sen ska man inte glömma att spelare har kommit in med bra karaktär.
Ja, det är svårt att inte nämna sena nyförvärv i allmänhet och David Rautio i synnerhet. Med pengar från fansen, med välbekante nöjesprofilen Joakim Lundell i spetsen, plockas Rautio tillbaka och bidrar med norrländskt lugn och en trygghet som försvunnit all världens väg.
För andra året i rad har Niklas Persson, general managern, misslyckats med att bygga ett lag som håller klassen under hösten. För andra året i rad har han lyckats med att lappa, laga och förstärka tillräckligt under våren.
Han säger inte att han har tvivlat.
– Det är klart att du funderar och att tankarna går. Förra säsongen kan jag nästan säga exakt tidpunkt när vändningen kom, men nu har det inte varit på det sättet. Nu har vi mer successivt jobbat oss in i ett sätt att spela, hantera situationen och tagit det steg för steg.
Det har i coronapandemins spår på många sätt varit en säsong att glömma och redan i höstas skrev jag att serien borde stängas för nedflyttning. Det tycker jag fortfarande. Daniel Erikssons reflektion om det som snart är över:
– Säsongen har utvecklat sig till att mer handla om att spela kvar i SHL än att vinna SM-guld. Så upplever jag att det har varit för många klubbar.
Det krävs inte några djuplodande analyser för att se var LHC numera befinner sig i den svenska hockeyhierarkin. Det är länge sen det blev en framgång, det är rätt länge sen det ens blev slutspel och sätts inte stopp för den negativa spiralen kommer det att sluta illa.
Hamnar du i botten år efter år så åker du ur till slut.
Det finns många exempel på just det.
Det finns ingen tid att spilla och parallellt med att bygga ett nytt lag med mindre ekonomiska medel behöver göras en omfattande utvärdering. Hur hamnade vi här? Vad gör vi för att inte hamna här igen? Hur tar vi oss dit vi vill vara? Vad vill vi vara?
Ja, ni förstår.
Klas Östman tar över som tränare och när han skriver på kontraktet vet han inte om han ska basa för ett lag i högsta eller näst högsta serien.
Nu vet han.