Minns ni förra säsongen? Linköping HC fick en start som ingen vågat drömma om och mer än någon annan var det storspelande målvakten Jonas Gustavsson som såg att det till och med var serieledning ett tag under hösten.
Men sedan blev det sämre och sämre för laget – och för Gustavsson.
Det där hänger, som ni vet, så ofta ihop.
För att det nu ska bli bättre och bättre så behöver även Gustavsson bli det.
Sett till meriter ska 35-åringen vara en absolut toppmålvakt i SHL och jag ska erkänna att jag hade förväntat mig mer av honom sedan återkomsten för några år sedan. Samtidigt ska sägas att det rätt ofta varit rätt svårt att stå där bakom ett rätt ofta ostrukturerat försvar. Riktigt hög högstanivå, men för ojämnt.
Nu har jag just sett honom hålla nollan i Malmö och det krävdes faktiskt inte särskilt många kvalificerade parader för att göra det. Strunt samma. Under den senaste dryga månaden har han startat nio av tio matcher och vunnit sex av dem. Med hårdare jobb och mer strukturerat försvarsspel har det varit lättare och med nya förutsättningar har definitivt funnits positiva tendenser.
Det är som bekant skarpt läge och för att lyfta måste LHC ha något som övriga lag i tabellens närhet inte har. En målvakt som spelar på högsta nivå. Match efter match. Kväll efter kväll. Det ställer inga dåliga krav, men det är de kraven som Jonas Gustavsson ska ha på sig.
Mer än något annat handlar den här säsongen om att ha två lag bakom sig.
Jag håller bestämt fast vid det.
Men som det sett ut på slutet känns det tror jag faktiskt inte längre att den där sista slutspelsplatsen är en omöjlighet. Oskarshamn och Leksand måste definitivt vara bakom. Tills jag blir överbevisad om motsatsen tror jag att Växjö kommer att lyfta tillräckligt för att hamna högre upp. . .men nu är det bara fyra poäng till Brynäs och Malmö och det är inga lag som imponerar.
En poäng hit och dit kan få avgörande betydelse. Som den som togs i Malmö. Mot rätt lag, dessutom.
Byt plats på Örebro och Växjö och tabellen ser ut ungefär som de allra flesta hade förväntat sig. En eller annan placering hit och dit, Djurgården något längre ned – men i stora drag överensstämmer den ovanligt väl med förhandstipsen.
Nu krymper marginalerna för eventuella felsteg och ska du vara med hyfsat högt upp accepteras inte längre några mörka svackor. För LHC räcker inte med att vinna hemma. En match är ingen match. Då krävs längre sviter med betydligt mer av segrar än förluster. För att ta sig till topp tio brukar krävas uppemot 70 poäng och dit är fortsatt det långt.
Det förstår alla.
Men. Det. Kan. Gå.
Det har onekligen varit några skumpiga resor i Saaben och i andra arenor den här hösten och det finns fortsatt mycket att skruva på för att få färden att gå smidigare i vinter och vår. Men med undantag för svaga veckan (mot Brynäs och Luleå) har ändå fler varit beredda att sitta vid ratten och inte bara ta plats i baksätet. Det har också varit bättre kontroll på gas och broms.
Mot Malmö dröjde det innan avgörandet kom, men totalt sett över 65 minuter var det två välförtjänta poäng. Och i det här läget ser jag betydligt hellre en match som slutar 0–0 än 7–7. Eller förresten, det gör jag nästan alltid.
Eddie Larsson har fått en del kritik under hösten, men nu ledde han laget och var precis så bra som han behöver vara. Spelade mest och bäst. Och kul att se hur William Worge Kreü stod upp och inte backade undan för Emil Sylvegård. Den kaxigheten behövs.
Mikael Frycklund inledde vasst igen och har kommit in i laget för att stanna.