I somras trodde jag att Marcus Eriksson skulle skriva på ett nytt kontrakt med Vita Hästen.
När bläcket hade torkat var det på ett avtal med Guts.
Häromdagen skrev jag att Vita Hästen inte lär plocka in honom den här säsongen.
Kort därpå offentliggjordes den exakta motsatsen.
Dubbelfel.
Eller mer passande: Två raka fem mot tre utan att göra mål.
Jag får ta och rengöra min spåkula ordentligt, bevisligen är det ett tjockt dammlager runt den som gör att jag inte ser klart.
Det är stadens store hockeyson (de senaste 15 åren) tillsammans med Jesper Samuelsson vi snackar om.
Att se en vit häst på Marcus Erikssons bröst var lika självklart som att Lasse Stjernkvist står längst fram i ledet för Norrköpings kommun.
Det var därför det var så omtumlande (jag såg en hel del tappade hakor även när Stjernkvist aviserade sin kommande avgång) för många inbitna Hästen-supportrar när Marcus Eriksson skrev på för hockeytvåan-laget från Finspång – IK Guts – inför den här säsongen. Det är därför det känns som att nummer 20 kommer hem nu. Till ishallen där han har vuxit upp och gjort kolossala 631 matcher över 16 säsonger.
Och då är det att komma hem på riktigt.
Inte som när Nyhetsmorgon missbrukar uttrycket och kör "har hittat hem" i rubriken bara för att Danny Saucedo har skrivit en låt om sin barndom eller för att Miriam Bryant har börjat skriva låtar på svenska.
Marcus Eriksson kan nu sätta sig i bilen i Smedby, glida ut på Söderleden och åka till Himmelstalundshallen, kanske med Miriam Bryant på radion.
Att han är en lycklig man över detta framkom tydligt i hans röst när jag talade med honom över telefon.
Tony Zabel har varit fullständigt ärlig med att flera av spelarna i truppen inte har nått upp till önskad nivå. Att Marcus Eriksson tas in året ut är ytterligare en signal om det – och det gör konkurrensen om forwardsplatserna mördande.
För spelare som exempelvis Karl Påhlsson, Marcus Karlberg, Kevin Elgestål och David Åslin är det blåstället på för att få istid, åtminstone så länge Marcus Sörensen och Simon Holmström är kvar.
I drygt en och en halv månad är tanken att Marcus Eriksson ska vara i Vita Hästen. Han ansluter mitt i en coronaexplosion bland de allsvenska klubbarna vilket gör att han får några extra träningspass på sig innan första matchen. Modo hemma 17 november är nästa match, som det ser ut just nu.
Jag blir mäkta imponerad om Eriksson ser ut "som vanligt" direkt. Rimligtvis behöver han lite tid för att komma in i den allsvenska kostymen igen, oavsett hur erfaren han må vara på nivån. Att träna med ett hockeytvåan-lag – och spela matcher i den serien – är något helt annat än hockeyallsvenskan.
Som Tony Zabel säger, det är ingen Messias som kommer. Men med sitt spelsug, kärlek till klubben och spelmässiga kvalitéer kommer Marcus Eriksson att tillföra saker till moderklubben. Exakt hur mycket återstår att se.
Sen kan det inte skada Vita Hästen som varumärke att få in honom när det kommer till positiv publicitet, att öka chanserna för mer sponsorpengar och allmän ekonomisk stöttning från Norrköpingsbor.
Det behövs nu.
Ännu mer än en genomskärande Eriksson-passning i power play.
Ett 15-tal matcher kommer Marcus Eriksson troligtvis att hinna göra för Vita Hästen den här bonussejouren. I januari ska han återvända till Guts och leda laget i jakten på avancemang uppåt. Det är planen.
Men det går inte att vara säker på att hockeytvåan – eller något annat i dessa virustider för den delen – kommer att börja spelas då.
Vad händer med Marcus Eriksson om Guts säsong skiter sig helt?
Fundera på det.
Själv går jag och putsar på spåkulan.