Det kan vara smärtsamt att erkänna för alla med sympatier med Bert Robertssons gäng, men ibland måste det ändå skrivas:

LHC räckte inte till.  

Plötsligt var Frölunda där man ska vara och då var inte LHC i närheten. Det blev 0–4 i Scandinavium och ibland krävs inga särskilt långtgående och djuplodande analyser. Hemmalaget var helt enkelt så mycket bättre och med det här laget behöver LHC ligga på absolut max och högsta energinivå för att på allvar störa ett av seriens vassaste lag på bortaplan. Jag ska inte fortsätta att tjata om att förstärkningar krävs, men ni vet vad jag tycker där. 

När alla svarar för en "betyg två utan riktig gnista-insats" blir det för tamt och inte bättre än så här.

Nu var det för andra matchen i rad två måls redan underläge efter en period och den här gången saknades kraft och kvalitet för att vända. Guldkandidaten var på jakt efter första vinsten och det märktes. Redan när Jacob Peterson satte 3–0 tidigt i tredje perioden kändes det lika avgjort som amen i kyrkan.

Det är nog en och annan LHC-are som vaknar upp med blåmärken efter täckta skott, men jag saknade glöden och tron. Var det någon som efter första perioden verkligen trodde på möjligheter att vinna? 

Det såg banne mig inte så ut. 

Dessutom: dubbla utvisningar på grund av för många spelare på isen är underkänt med råge.

De senaste dagarnas snackis har annars varit slagsmålet mellan Adam Ginning och Joachim Rohdin i Linköping i tisdags – och följderna av det. Jag försvarar inte våld, inte för fem öre, men finns det inte en viss doft av moralpanik här?

Största respekt och förståelse för er som tycker annorlunda, men låt mig förklara vad jag menar.

För den här frågan är faktiskt vare sig svart eller vit.

Det är klart att det inte är okej att slåss, att det ska vara ett sätt att vinna fördelar. Det farliga i sammanhanget är att det går att översätta till huliganspråk; att någon gör något som i deras värld ger dem rätt att starta ett slagsmål. De gjorde så och vi var tvungna att slå.

Det är en farlig utveckling.

Det är inget vi vill ha och inget att sträva efter. Det tror jag att vi nästan alla är överens om. En massa regelrätta slagsmål (för att inte tala om riggade fajter som bara är patetiska) tillhör en förlegad tid. Det har vi väl alla tröttnat på?

Så utvisning är självklart och jag har inte heller några som helst problem med att det blir matchstraff när det pågick så länge som Ginning vs Rohdin. Men två matchers avstängning är att ta i. Kan jag tycka. För mig är det våldsamma spelet, hårda slag med klubban och tacklingar från blindside och/eller med huvudet före in i sargen betydligt värre/otäckare än om två spelare med adrenalinet sprutande och med handskar på någon enstaka gång startar ett slagsmål och i stort sett tar i hand efteråt. 

Brutala tilltag och återfallsförbrytelse ska ge avstängning alla dagar i veckan.

Oavsett vad det är.

Det svåra i sammanhanget är att vi alla vill ha känslor. Det är en viktig del av sporten – och även i Saab arena var det tydligt hur stämningen steg och fick publiken att gå igång. På samma sätt: det är ingen tillfällighet att exempelvis stora UFC-fajter ständigt lockar jättepublik. Mig lockar det inte alls.

Så för att sammanfatta:

Det är och ska vara förbjudet att slåss. Det ska leda till straff. Men straffet kan diskuteras.