Framtiden för Jonathan Ericsson – den kan lika gärna finnas i Detroit även efter karriären. ”Vi har vant oss vid livsstilen”, säger NHL-proffset från Norrköping.
Det är precis som alltid den här sommaren, småkyligt och även om det inte regnar för stunden hänger det liksom i luften.
Jonathan Ericsson har precis klarat av ett pass med fystränaren Martin Janzon när han kommer till Knäppingsborg för en lättare lunch. Kroppen under den mörka kepsen är i bättre skick än på länge när han första gången på flera år kan köra på ordentligt under uppehållet hemma i Sverige.
– De sista åren har jag alltid varit skadad, säger ”Jonte” och hugger in på sin kyckling- och baconsallad.
Vårens brutna stortå (som gjorde att han tackade nej till VM) är läkt, dock finns problemen med höften kvar. Men det är mer under kontroll nu.
– Det är som artros, höftkulan som ska vara rund och fin är ojämn. Förra säsongen kunde jag ha svårt att gå efter matcher till och med. Men nu har vi med hjälp av bland andra vår fystränare hittat en rehab som funkar. Jag kan fortfarande ha sämre dagar men det är på en jämnare nivå. En operation tar fyra månader att komma tillbaka från så jag vill helst slippa det, säger Jonathan.
Han har varit hemma i Sverige sedan före midsommar och blir kvar drygt tre veckor till.
Säsongen i NHL tog slut tidigare än han och laget hade hoppats på men om det fanns något positivt med det så var det i alla fall att han och familjen, med frun Evelina och dottern Liv, snart två år, hann reda upp flytten i Detroit. Inom samma område men till ett annat hus på samma gata.
– Vi trivs bättre och bättre där borta. I framtiden kanske vi blir kvar där, vi har pratat om det och börjat en process med att skaffa amerikanskt medborgarskap för att kunna stanna kvar om vi vill. Det ska ta tio månader, vi började förra året men det är mycket papper som ska fyllas i, berättar ”Jonte” om möjligheten att ha dubbla medborgarskap.
Varför har ni börjat fundera på det?
– Vi har vant oss vid livsstilen. Det är bra tillgång till allt och det är bra skolor, vilket är viktigt eftersom Liv kommer hinna börja skolan innan mitt kontrakt är klart. Evelina trivs också bättre nu. Hon har fått offra mycket tid, jag tror inte att jag förstod förut vilka uppoffringar hon fått göra. Jag har blivit klokare med åren och är väldigt glad att jag har henne.
Innan framtiden är här finns det dock en nutid.
Inför den gångna säsongen skrev ”Jonte” på ett nytt kontrakt över sex år. Nu återstår alltså fem.
– Jag skulle gärna vilja vinna Stanley Cup en gång till, jag känner mig inte helt delaktig i den förra jag var med och vann, säger han om när Detroit tog hem den åtråvärda bucklan 2008 med Jonathan Ericsson i truppen men på läktaren.
När han kommer tillbaka efter sommaren är det ett delvis nytt Detroit han kommer till. På coachsidan är legendariske Mike Babcock borta (Toronto) och Jeff Blashill tar över.
– Babcock och jag har inte alltid varit sams, men det är han som bestämmer och ibland har man lyssnat och sedan låtit det gå ut genom andra örat. Men han ringde mig faktiskt när det blev klart med Toronto och tackade mig för de här åren. Det var ett bra samtal. ”Tyck inte synd om dig själv när vi vinner nästa år”, sa jag till honom, haha. Han sa att han hoppades vi vinner.
Räknar du med de här fem åren på kontraktet och sedan är karriären slut?
– Det är tanken nu. Som det kändes inför förra säsongen med höften trodde jag inte ens jag skulle klara det.
Det låter inte som att du kommer avsluta karriären i Vita Hästen?
– Jag skulle både vilja och inte. Jag vet inte hur mycket kropp jag har kvar när jag är klar med kontraktet jag har nu. Vi får se, men det är inte bara att komma hem och dominera där bara för att man har spelat i NHL. Så stor skillnad är det inte att man kommer hem och rundar alla och gör 40 mål.
Jag skulle gärna vilja vinna Stanley Cup en gång till.
Jonathan Ericsson