Och inte i vilket lag som helst i så fall, utan hos elvafaldiga Stanley Cup-mästarna Detroit Red Wings. Linköpingskillen är redo för utmaningen.
Det är en solig eftermiddag. Solen står nästan högst upp på himlen när Corren kliver in på altanen hos familjen Bäckman i Vidingsjö.
Vi kan inte ringa på eller gå in via framsidan, trappan är precis nymålad och en lapp ber oss gå runt huset.
Mattias dyker upp, humöret verkar vara på topp och vi slår oss ner i skuggan under markisen på verandan. Katten Alice aktar på sig när Mattias tar plats i soffan.
Mattias laddar för sitt största äventyr hittills i karriären, men från första början fanns det inga större förhoppningar om att det skulle bli spel i NHL.
– Jag trodde själv inte att jag skulle bli draftad över huvudtaget faktiskt. Jag hade inte pratat med så många lag alls, så jag hade inga jätteförhoppningar.
Men under sommaren 2011 fick han beskedet som förändrade riktningen på hockeykarriären.
– Jag var ute på lantstället i Bestorp och följde draften via telefonen, det var lite halvdålig täckning, men jag försökte följa förstarundan. Resten av rundorna var dagen efter, jag visste att några polare skulle gå, tillslut blev jag draftad, det kom ju lite som en chock, men det var kul som fan.
Han valdes i den femte rundan, som 146 totalt. I samma draft gick bland annat Jonas Brodin och Mika Zibanejad, men inga fler spelare från LHC, bara Mattias.
I höst går flytten till Michigan, antingen till Detroit eller till Grand Rapids.
Känns på riktigt?
– Ja, men det gör det ju. Man har hunnit tänka lite, klart det är stort, men jag försöker inte att förstora det ännu mer, bara att se det som en rolig grej.
För tillfället bor Mattias hemma hos föräldrarna i villan i Vidingsjö. Gatan utanför huset är platsen där allting började, det var där karriären startade någon gång för 20 år sedan, där han dag ut och dag in spelade landbandy tillsammans med grannen och klubbkompisen Claes Nordén.
– Jag får väl tacka farsan och farfar, det var de som tog med mig till rinken när jag var två år, jag kunde knappt prata, men fastande för hockey.
– Jag började jag först på skridskoskola, sedan björnligans hockeyskola, efter det har det bara rullat på.
Hur känns det att bo hemma igen?
– Lite halvjobbigt att flytta hem (skratt), men skönt också. Jag har faktiskt köpt lägenhet i Linköping, den håller på och renoveras så bor hemma tillfälligt. Det är både gott och ont, man blir servad och sådär, säger Mattias och ler.
När karriären tog fart tvingades han välja bort fotbollen för att satsa allt på ishockeyn. Och det har gått bra för Mattias. 2012 vann han JSM-guld, men hans allra största ögonblick hittills som hockeyspelare är JVM-guldet samma år.
– JVM-guldet var otroligt stort, det går inte jämföra. J20-guldet var fantastiskt kul, några spelare har man växt upp med och spelat med från ungdomsåren.
Treårskontraktet med Red Wings skrevs inför säsongen 2013/2014, men han blev utlånad direkt till LHC. Mattias har en lyckad säsong bakom sig och var bäst i hela SHL i plus/minus-ligan.
– Det var både jag och dem som tyckte det var bra att jag stannade och växte mer, jag fick mycket förtroende och fick spela mycket.
Efter att LHC blivit utslaget i semifinalen mot Skellefteå ifjol åkte Mattias över direkt och spelade även slutspelet med Detroits farmarlag Grand Rapid Griffins.
– Det blev 12–13 matcher i slutspelet, jag spelade väldigt mycket, bland annat i första powerplay och sådär. Jag fick jätteförtroende och det gick bra för mig, det var väldigt kul.
21-åringen är ödmjuk. Det känns som att han har fötterna på jorden och vill inte drömma sig i väg allt för långt.
– Jag har alltid sagt att jag aldrig vill ha för bråttom med att åka över. Det är dumt att stressa, det är jag som bestämmer och det är jag som känner vad som är bäst för mig. Men nu känner jag att det är dags att åka.
I september är det dags. Då åker han till USA och Traverse city där Detroit håller sin rookiecamp.
– Sen blir det spelare som halkar av vecka för vecka, de som inte är tillräckligt bra. Får se om man hänger i eller om man får spela i AHL.
– Jag vet inte riktigt vad som kommer hända, vilket lag man kommer spela i. Jag får inte ha för stora förväntningar, att man ska spela i NHL direkt, det är ju jättetufft. Alla är ju superbra, så jag måste ju prestera på topp hela tiden om jag ska vara med där. Man får ju se det långsiktigt, att det kanske kan vara bra att spela i AHL också, lära sig spelet och växa in i det också. Jag ser det inte som en nackdel att få spela där, absolut inte.
– Man får ändå se hur Detroits organisation har jobbat de senaste åren, de har ju alltid skolat sina spelare i AHL minst ett eller två år.
Red Wings farmarlag Griffins kommer från staden Grand Rapids. Staden ligger även den i Michigan, endast 25 mil från Detroit.
– Det ska vara en av de bättre städerna i AHL har jag hört. Jag trivdes jättebra där, bodde bara 200 meter från hallen då. Staden är väl ungefär lika stor som Linköping, 300 000 invånare kanske. Jätteliten stad i USA, men med mycket restauranger, härligt folk, och en jättebra förening.
Han är medveten om att det är betydligt mindre glamouröst att spela i AHL än i finrummet NHL.
– I AHL är det mycket buss, det är väldigt få resor med flyg. I NHL har man ju privatjet, men i AHL är det buss hela tiden, då ska man härdas.
Att det kommer handla om minst 30 matcher mer per säsong än han är van vid hemma i SHL är han inte oroad över.
– Det blir lite mer resande och sådär, men jag tycker bara det ska bli kul att få spela fler matcher, det är ju det man vill.
Mattias har laddat upp inför USA-äventyret på västkusten, utomlands med familjen och hemma i Linköping.
– Jag har ungefär sex veckor kvar hemma nu så det blir att vara med polarna och så där. Jag försöker bara att ha en härlig sommar, samtidigt som jag ska träna bra.
Hur känns det att lämna Linköping?
– Jag kommer sakna vänner, tryggheten, självklart familjen, men jag tycker på något sätt det ska bli ganska skönt att komma härifrån och ta nästa steg och se hur långt det räcker Jag vet att jag kommer att komma hem hit på sommaren.
Hur mycket kommer du sakna Vidingsjöspåret?
– (Skratt) inte så mycket faktiskt, man har väl haft några hemska stunder där måste man ändå säga.
Känns det som att du är redo att åka?
– Det kan man inte sitta och säga här och nu, det jättesvårt. Man kan aldrig veta, men på något sätt måste man ändå känna att man vill och man ska väl ändå försöka känna sig redo, jag har ändå varit här hela mitt liv.
Till sist, hur länge vill du stanna i Nordamerika?
– Självklart vill jag ju stanna där hela karriären, det är ju målet. Men jag har inte tänkt längre än två år, vi får se vad som händer, avslutar Mattias.