LHC:s målvakt Jesper Myrenberg deppar efter förlusten med 3-4 i sudden.
Först och främst. Är ni vakna?
Det här var en nattmangling utan dess like. För er som lyckades med regelbunden kaffepåfyllning under den här kvällen så blev det en hockeyklassiker som vi nog sent kommer glömma. En hockeyklassiker som för LHC:s del visserligen slutade i moll och med ofantliga mängder mjölksyra i benen. Men som visar att LHC inte alls är långt från att kunna hota topplag som Skellefteå. Det har man visat på bortaplan i norr, men också den här kvällen (natten kanske passar bättre).
Den där klassiker-känslan handlar inte bara om att detta blev SHL:s tredje längsta match någonsin?
När LHC skrinnade ut på isen i tisdagens tredje kvartsfinal var det med känslan av en hel stad som stod bakom sitt lag. En hockeystad som missat säsongens största fest i sex långa år. En hockeystad som det här året fått börja drömma igen.
Efter tisdagens minst sagt lätta ispass sprang jag på LHC:s klubbdirektör Carl-Johan Stålhammar och pratade lite om ett förändringsarbete som sattes igång i somras – för att hitta tillbaka till LHC-identiteten.
Ett LHC som tar för sig, ett LHC som agerar kaxigare på och utanför isen. Ett "Cluben" som blir mer synonymt med Linköpingsborna. Ett LHC som väcker suget att gå på hockey inte bara hos den inbitne ståplats-supportern, utan även hos de som inför den här säsongen kanske mestadels hållit sig hemma.
Varför? Jo. Samhörighet med laget.
Samhörighet med ett lag som bevisligen inte direkt har orden "ge upp" i glosboken. Vid ställningen 0–3 och efter en period med mer serielunksmässig stämning i arenan var vi få som trodde på LHC. Utan att säga för mycket, vi var nog en del på pressläktaren som hade våra vinklar färdigskrivna redan efter 40 minuter ishockey.
Men.
En period senare stod det 3–3 och jag tror att även de mest svårflörtade sittplatsåskådarna stod upp och hejade fram sitt LHC. Då kokade Saab Arena i slutspelstemperatur återigen.
Sen blev det som ni vet 3–4 efter en maratonpärs till förlängning där vinnaren var det lag som i slutet av den femte(!) perioden lyckades hitta energin och den matchvinnande skärpan.
23.45 står klockan på när jag sätter punkt för den här krönikan. Hur ska jag avsluta den? Något i stil med att inget lag i SHL:s historia någonsin har vänt 0–3 i matcher till vinst? Kanske. Samtidigt. För ett par timmar sen låg LHC under med just 0–3 och ni som inte har gått och lagt er än vet ju hur det gick.
Godnatt. På torsdag gäller det igen.