Amatörer blev proffs, Bustersagor gjordes i seriesystemet, polare blev vänner för livet, och en ny jättearena blev byggd i "Sveriges sämsta idrottsstad". En osannolik resa för LHC. Tröjor hissades i taket som ett bevis för anmärkningsvärda insatser.
Sporten har träffat kvartetten Stefan Jacobsson, Mike Helber, Fredrik Emvall och Magnus Johansson för ett snack om tröjnummer och om allt positivt som de fått vara med om tillsammans med klubben i deras hjärta.
En framgångssaga på många plan är de en tongivande del av, men det finns också tuffa kapitel genom åren. Som nedflyttning av ekonomiska skäl, en sexskandal att hantera och förlorade SM-guld.
– Att LHC skulle vara ett av de bästa lagen i Sverige fanns inte på världskartan när jag började spela, säger Stefan Jacobsson, nummer 15.
Linköpingsgrabben Stefan Jacobsson lirade i pojklag och juniorlag i LHC och han hade olika nummer. Det var 8, 13 och 17. När han blev en del av A-laget i division 2 1988 var nummer 15 helt enkelt bara ledigt.
– Jag blev tilldelad det. Det är med tiden som det blivit speciellt. När jag ser siffran 15 kan det ploppa upp i skallen än i dag, just det, det är mitt nummer. Men det är inget nummer jag måste ha om jag till exempel spelar med Mighty Raven i dag. Jag kan lämna ifrån mig det, säger han.
Stefan Jacobssons bästa minne från LHC är uppgången till ettan 1993. Avgörande kvalsegern togs mot Tingsryd borta och det var ett lag med Linköpingsgrabbar som hade varit med länge. Då hade laget haft några tuffa år med nedflyttning av ekonomiska skäl 1991 och ett misslyckande som storfavorit i tvåan 1992.
– Nedflyttningen 1991 var starten på något, säger Stefan.
Vilka är de bästa du spelat med i LHC?
– Finns ingen annan än Mange. Han kom upp och blomstrade tidigt och ingen har bättre meriter, säger Stefan som samtidigt vill nämna Uffe Söderström och även Hacke Carlsson från de tidiga åren. Hacke hade "otroliga egenskaper" på isen.
Vem var din bästa kompis i laget?
– Pierre Ivarsson, vi delade rum på resor. Det var alltid lättsamt mellan oss.
Efter kvalsegern 1993 gjorde LHC en snabbresa till elitserien, steg för steg blev laget bättre och Jacobsson fick ett drömlikt avslut när han avslutade karriären med att ta laget till högsta serien i kvalserien 1999. Allt avgjordes i näst sista omgången mot Mora borta. Det blev sedan en betydelselös avslutning mot Björklöven hemma och det blev en hyllning till Jacobsson.
– Jag fick göra 3+1 poäng, vi vann med 8–3 och det blev symboliskt. Jag kände mig verkligen uppskattad. Jag blir glad när jag tänker på det, minns han.
Vad tänker du när du ser ditt nummer i taket i dag?
– Det är förstås fantastiskt och jättehärligt. Jag är glad att vara en del av LHC:s historia. Jag har haft mycket glädje av mina år i LHC. Jag glömmer bort ibland att jag spelat, men så kommer man på sig själv när man ser tröjan.
Stefan Jacobsson beskriver sin resa som en förvandling, LHC gick från att vara ett okänt bonnlag till finrummet. Sen blev det en resa till när LHC blev en av de fyra stora.
– Och nu har vi börjat en ny resa, drömmen är SM-guld, säger Stefan som suttit i styrelsen sedan 2010.
Efter att ha varit pojklagstränare för två söner, födda 1996 och 1998, är Jacobsson nu bara engagerad i LHC:s styrelse, där han har ett sportsligt ansvarsområde tillsammans med Magnus Johansson. Uppgiften är att stötta de sportsliga ledarna Fredrik Emvall och Niklas "Pajen" Persson.
Magnus Johansson, ja. För evigt nummer 7 i LHC:s A-lag. Legendförklarad av alla man pratar med. Men Mange är förknippad med andra nummer också. Nummer 9 hade han i pojklaget och nummer 6 i juniorlaget. Just nummer 6 hade han sedan i alla andra seniorlag än LHC. Han bar sexan i Frölunda, svenska landslaget, Chicago, Florida, Langnau i Schweiz och Atlant i Ryssland.
Varför sjuan i LHC?
– Jag blev bara tilldelad det numret. Jag var glad att jag fick en tröja.
Magnus Johansson minns många höjdpunkter, som första A-lagsmatchen, när laget tog sig till ettan, första matchen i häftiga arenan Cloetta center, och SM-finalen han spelade.
Bästa spelare du spelat med i LHC?
– Svårt, det är så många. Får säga Tony Mårtensson om jag ska säga någon.
Din bästa kompis?
– Uffe Söderström. Vi var nära varandra i många år, jag hjälpte honom att flytta ner 1994. Vi är grannar i Ullstämma i dag och åker på semester ihop.
Ditt värsta minne?
– Alla tunga förluster i slutspel. Men det är inget man minns nu.
Magnus Johansson hyllades i Saab arena 2017, i en välregisserad ceremoni tidigt på säsongen. Det var då hans sjua hissades upp i taket, ett par år efter att han lagt av. Det är den bästa tröjceremoni av amerikanskt snitt som LHC arrangerat.
– Det var nervöst innan, men ceremonin kändes bra. Det blev en fin upplevelse. Många var där och många hade spelat in hälsningar. Det var många fina ord.
Magnus Johansson blev i somras invald i LHC-styrelsen, till vardags jobbar han annars som kontorschef på Skandiamäklarna. Uppdraget är alltså sportsligt, att jobba gentemot laget. Mange är också instruktör på hockeyskolan.
Vilken är din dröm med hockeyn nu?
– Att få bidra till framgång för LHC. Att få till mycket folk på matcherna och positivt snack kring laget. Jag vill att det ska bli en mötesplats ännu mer, det ska vara roligt och trevligt att vara där, bra atmosfär, säger Magnus Johansson.
"Tröjkollegan" Mike Helber, som funnits vid Johanssons sida både som lagkamrat och som klubbdirektör i LHC, säger så här om nummer 7:
– Han är LHC:s bästa spelare någonsin. Fick ett sent genombrott, men hade en spelförståelse av högsta svenska klass. En komplett back, säger Helber.
Mike Helber, ja. Tio år som spelare i LHC, dryga elva år som klubbdirektör efter det. Det är en legendar som tröja nummer 16 symboliserar i Saab arenas tak. En kille som infört mycket av det postitiva med USA i Linköpingshockeyn och blivit en av de största ambassadörerna för klubben.
– Jag är extremt stolt över tröjan och har älskat mina 22,5 år i LHC, säger amerikanen.
Mike Helber växte upp i Ann Arbor, Michigan. Han hade nummer 15 i high school-laget och nummer 18 på college. Det var stort att efterträda Brad McCauhy som nummer 18.
Helber kom till Linköping 1992 och presenterades av LHC på en presskonferens på en pizzeria i Tannefors, tillsammans med Steve Beadle. Det var Beadle som var stjärnan, Helber var bara en sorts lycksökare på släptåg. Han hängde bara på.
Beadle, som Mike inte har någon kontakt med i dag, lämnade dock LHC ganska snart, medan Mike Helber blev kvar i tio säsonger, med tiden som en ledargestalt och kapten i laget.
Varför nummer 16?
– Henric Rondahl hade 18 som jag helst ville ha. Stefan Jacobsson hade 15. 17 var också upptaget. Då blev det 16. Det var en slump.
Vad har LHC betytt för dig?
– Jag blev vuxen i LHC, blev en man i klubben. Jag var 21 år när jag kom hit och vi var ju hockeyamatörer allihopa egentligen i laget. Jag minns Bülow, Nilimaa, och allihopa. Vi hade roligt på bussresorna, det var udda samtalsämnen. Vi var utbildade människor som pratade politik. Det var både hög nivå och låg nivå på snacken.
– Jag fick i LHC se amatörer med en kärlek till hockeyn förvandlas till ett lag med proffs rakt igenom.
Mike Helber tillstår att Jim Brithén var mannen som bytte träningskultur i Linköping, men det var Tommy Boustedt som under sin enda säsong i LHC skapade ett startskott uppåt.
– Tommy hade sitt Stockholmssätt och sin kaxiga attityd. Jag kommer ihåg en match mot Västerås i kvalserien. Alla vi spelare tyckte att det var så häftigt att vi kunde ha Västerås som motståndare i kvalserien, med alla bra spelare. Boustedt gick i taket i en periodpaus och undrade varför vi var så imponerade. Han såg ju att vi kunde slå dem om vi släppte respekten.
Vilket är ditt bästa LHC-minne?
– Mora 1999, när vi gick upp i elitserien första gången.
De bästa du spelat med i LHC?
– Magnus Johansson och Uffe Söderström.
Din bästa kompis?
– Mattias Nilimaa, min svåger.
Mike Helber fick åka jojo med sitt LHC. Laget åkte ur elitserien direkt 2000, han var med om att ta klubben tillbaka och även hålla kvar laget 2002. Det gav ett perfekt avslut och Mike avtackades samtidigt med Erkki Saramaa sista matchen den säsongen. Det blev "tröjceremonin".
– Vi förlorade med 2–4 mot Malmö och jag gjorde sista målet på Andreas Hadelöv, minns Mike.
Ordföranden Christer Mård ville satsa på Mike efter karriären och snart var Mike klubbdirektör, en post han hade i över ett decennium.
Värsta minnet från sitt liv i LHC har han också från sin tid som ledare, den så kallade "sexskandalen" 2004 när två LHC-spelare och en Moraspelare var inblandade i något som hände på en samling med Tre Kronor.
– Det hände under lockout-säsongen, en säsong när vi hade ett otroligt bra lag och intresset var som störst. Det var tufft, det som hände, för föreningen och alla människor. Man var så utsatt, man mådde dåligt över vad någon annan gjort hos en annan arbetsgivare. Det var svårt att svara upp för. Hade LHC något ansvar? 50 procent tyckte att LHC hade ansvar för spelarnas agerande, 50 procent tyckte att LHC inte hade något med det att göra. Vad var rätt? Det är en fråga jag fortfarande kan fundera på.
Mike Helber har efter LHC-tiden fortsatt att jobba med hockeyn, som kommentator för Cmore och som agent där han hjälper folk vidare. 40 procent av hans tid på konsultfirman Coin går till ishockey.
Från sidan följer Mike LHC. Han tar ofta en lunch i arenan och ser alla matcher. Nye ordföranden Roger Ekström tycker han påminner om Christer Mård.
– Roger är en mycket karismatisk person med en idrottslig historia från basketen. Han är perfekt som ordförande, tror han sätter eld i baken på många. Jag tycker att det finns ett driv och en förmåga att driva igenom saker, säger Mike Helber.
Med i LHC-ledningens innersta krets i dag, med Roger Ekström som ledare, är också Fredrik Emvall. 42-åringen är sportchef och general manager. I fyra år har Emvall varit ansvarig för A-lag och juniorlag och för rekrytering av spelare och ledare. Just nu är han chef för 35-40 personer i LHC.
Emvall sätter avtryck utanför isen numera, men är fortsatt mest känd för sitt lir på isen. Hans tröja nummer 33 är en av de fem i taket på Saab arena.
– Jag är stolt att tröjan hänger där, men annars är det inget jag tänker på, säger Emvall som gjorde sin sista match 2010 och som hedrades i kavaj två senare.
– Det var stort. Hela familjen var kallad, minns han.
Fredrik Emvall växte upp i Väckelsång utanför Växjö och i pojklaget i Tingsryd hade han nummer 5. Sedan blev det nummer 13 i A-laget när brorsan Patrik hade 5. Fredrik hade även nummer 11 i Tingsryd.
I början av LHC-tiden hade Emvall nummer 26, men bytte till 33 efter ett par år.
– Det fanns ingen harmoni i 26:an. Jag ville ha något med tre. Bülow hade 13 och Knold 23. Då fick det bli 33.
Vem tror du kan bli näste spelare att få sin tröja i taket hos LHC?
– Svår fråga. Sebastian Karlssons nummer 12 kanske är nära. Men ingen vet, det känns ganska långt ifrån med en tröja till just nu.
Fredrik Emvall var, enligt "tröjkollegan" Mike Helber, en spelare som alltid ville någonting. Han var en late bloomer som utvecklades varje säsong. 2006 blev han utsedd till matchens mest värdefulle spelare i VM-premiären mot Ukraina. Han var debutant i Tre Kronor som 30-åring och var med och vann VM det året.
Vilket är ditt bästa LHC-minne?
– När vi gick upp i elitserien 2001 i Södertälje.
Roligaste minnet?
– Min första säsong i elitserien. Vi förlorade väldigt mycket, men hade ett roligt gäng med Kreü, Nilimaa och Wallberg.
Värsta minnet?
– De två finalförlusterna. För evigt kommer finalerna att kännas jobbiga. Man var förlorare, säger Emvall och fortsätter:
– Det är guldet jag brinner för nu. Det är någonting att längta efter, för Linköpings skull.
Bästa spelaren du spelat med?
– Mange Johansson eller Mike Knuble vill jag säga. Plus Kristian Huselius, han var skickligast av alla.
Bästa tränare i LHC under din tid?
– Roger Melin. Han var mån om människan, och en bra istränare.
Din bästa kompis?
– Henrik Andersson, som också kom från Växjö, framhåller Emvall.
Både Mike Helber och Fredrik Emvall säger samstämmigt att det är svårare att energimässigt få ut kampen som ledare. Det blir liksom så mycket frustration i att se en match på läktaren. Svårt att få ut både glädje och det motsatta.
– Man genomlider matcher, och det är svårt att njuta. Alltid är det något som händer, skador eller domslut, eller något annat, säger nummer 33 innan han återgår till sina dagliga uppgifter i LHC:s nya resa mot toppen.