Kjell Sander 1998 på Stångebrohallens is.
Sportnostalgi
– Där och då, våren och sommaren 1991, ställdes allt på sin spets. Det kunde lätt ha tippat åt fel håll där för LHC.
Kjell Sander var LHC:s kassör i 18 år. Från 1988 och nykomling i division 1, med en omsättning på 2,6 miljoner kronor, till 2006 och slutspelslag i SHL med omsättningen 106 miljoner.
Under LHC-åren jobbade Sander som revisor på Ernst & Young. Idag är han nybliven pensionär.
– LHC fick mycket av min fritid, men det var roligt. Framför allt när ekonomin blev bättre och bättre år för år.
Den som känner Kjell Sander vet att han brinner för ordning och reda. Eller som han själv uttrycker det:
– Jag har kanske upplevts som fyrkantig av många, när jag sagt nej, nej, nej, men ska man ha koll på alla fyra hörnen så måste man vara fyrkantig.
LHC-ledaren Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg lockade in Sander i LHC-ledningen 1988. Laget hade just avancerat till division 1, Owe Holmberg var tränare och på isen glänste stjärnkedjan med Håkan "Hacke" Carlsson, Peter Lindgren och Mats Andersson.
Finanserna Sander fick i sitt knä visade en skuld på 1,2 miljoner kronor. En skuld som skulle komma att riskera hela klubbens framtid.
– Den hade hängt med klubben ända sedan bildandet 1976, den kom från Kentytiden. Kommunen var en stor fordringsägare men även många leverantörer.
Efter ett nollresultat Sanders första år följde två minusår som ökade skulden till 2,1 miljoner våren 1991.
– Jag minns att vi satt hemma i ordföranden Kjell-Åke Jacobssons källare och jag sa ”jag hoppar av, det går inte att driva en förening så här”. Folk ringde hem till mig på kvällarna och ville ha betalt. Bussbolag, tryckeriföretag och andra.
– Jag sa också till Kjell-Åke: ”Men jag har ett förslag till och det är att vi gör ett ackord”. Det gjorde vi. Jag talade med advokat Erik Fock på Linköpings juridiska och ackordet bestämdes till början av april.
Fock började förhandla med alla fordringsägare och svårast var det i stadshuset.
– Kommunen var väldigt tuff mot oss. Det var deras jurist Gert Wiberg och politikerna Sven Lindgren (M), Mats Johansson (S) och Lena Micko (S). De la bland annat på 19 procents ränta på vår skuld, så den växte med ytterligare 225 000 kronor.
– På den tiden hade vi dessutom omsättningshyra, 30 procent av entrépengarna gick direkt till kommunen. Så ju mer folk vi lockade till matcherna, desto mer pengar fick kommunen.
Förhandlingarna gick ändå LHC:s väg, en del fordringsägare avsade sig helt sin fordran, och när Fock summerade ackordsuppgörelsen stod dessa fakta inför Kjell Sander:
Totala skulden var 2,8 miljoner kronor. Ackordsvinsten, det vill säga det LHC slapp betala, 1,7 miljoner och det LHC skulle betala 1,1 miljoner.
Ni var på obestånd men skulle ändå betala en ackordslikvid på 1,1 miljoner, hur löste ni det?
– Det var en väldigt tuff tid. Ordföranden Jacobsson och övriga styrelsen lämnade, de tyckte det var tufft att se så många leverantörer förlora pengar. Men det som fick väldigt stor betydelse då var att Rolf Ö Johansson bestämde sig för att hjälpa till. Han lämnade ett jobb i Norrköping för att hjälpa LHC. Han var helt suverän. Bland annat lyckades vi få till ett flerårigt avtal med ett telefonkatalogföretag i Halmstad, att vi skulle dela ut deras blå telefonkatalog i Linköping.
– Det avtalet gick vi till Östfinans med och lyckades belåna det. Då gjorde jag något dumt, jag skrev på borgen för lånet, det ska man aldrig göra. Men jag var så exalterad, jag levde med det där ackordet dag och natt och ville så gärna att vi skulle lyckas. Så Östfinans lånade oss pengarna till ackordslikviden. Efter ackordet hade vi kvar 400 000 kronor i skulder och de försvann året efter när vi gick 400 000 plus. Så våren 1992 var vi äntligen skuldfria.
På grund av ackordet så tvångsdegraderades LHC till division 2. Klubben protesterade och menade att Västerås som också hade gjort en ackordsuppgörelse i så fall också skulle degraderats.
– De gjorde ett underhandsackord och vi ett offentligt ackord. Jag hävdade, och hävdar, att ackord är ackord, men Svenska ishockeyförbundet och framför allt ordföranden Rickard Fagerlund tyckte annorlunda.
Kjell Sander idag.
Det blev spel i division 2 säsongen 1991/92 och Kjell Sander lyfter Jim Brithéns betydelse för den omstarten.
– Jim var otroligt värdefull. Han förstod läget. Han bjöd ner mig till en träning och ville att jag skulle dra ekonomin för laget. Då hade alla spelare köpt var sin trisslott och gav till mig. Så där satt jag på träningen och skrapade trisslotter för klubben. Det blev en vinst på några tusenlappar och det var en gest som visade att Jim förstod hur allvarligt läget var.
Han behövde inte övertalas för att satsa på juniorer?
– Absolut inte. Det kom ju in ett antal juniorer i A-laget då, bland andra Mange Johansson. Många lämnade oss då, den hemska sommaren 1991. Jag minns att Anders Mäki gick till Nyköping. Vi krävde 50 000 för honom men Owe Holmberg i Nyköping sa blankt nej. Strax före deadline accepterade vi ett lägre bud, 30 000, eftersom vi behövde varje krona. Nyköping hade inte så mycket pengar men Holmberg kom ner till LHC-kansliet med 10 000 och så skrev vi en lånerevers på resten som Holmberg gick i personlig borgen för. 30 000 var mycket pengar när vi precis hade gjort ackord.
Club-cafét i Stångebrohallen blev en annan nyckel i omstarten.
– Vi fick till ett avtal med kommunen om att driva cafét ihop med Stångebro bandy. Föräldrar jobbade gratis och så tog vi klubbar vinsten. Det funkade i två år, men Stångebro saknade ofta folk så vi löste ut dem och tog över driften själva. Det blev en viktig kassako för klubben. På slutet omsatte det 2,5-3 miljoner per säsong.
LHC hade plus- eller nollresultat 12 av de 15 säsonger som följde efter ackordsuppgörelsen med Kjell Sander som ansvarig för ekonomin. De enda plumparna var 2001-2003 då två säsonger gav ett totalt minus på 6 miljoner kronor.
– Det var en väldigt turbulent tid med delat ledarskap mellan Torgny Bendelin och Mats Weiderstål. Det fungerade inte alls.
Just de ekonomiska minusresultaten inom svensk hockey är något Kjell Sander engagerat sig mycket i.
– Jag har kämpat hårt genom åren med att försöka påvisa hur dåligt svensk hockey mår ekonomiskt. Vi ser ju nu att det bara är Färjestad, HV71, Frölunda och i viss mån Skellefteå som har tillräckligt med kapital för att klara en kris som den här pandemin. Nu är pandemin en extrem företeelse, men man måste ha en buffert så man klarar svåra tider, det säger sig självt.
Den tidigare LHC-ledningen framförde ju ofta att miljonförlusterna berodde mycket på hallhyran, vad säger du om det?
– Det ligger en del i det, men man kan inte bara skylla på hyran. När nya hallen kom till så gjorde Lars-Erik Johnsson ett fantastiskt jobb för klubben när han fick till ett avtal med trappstegshyra. Vi hade ju inte ekonomi då för att klara full hyra direkt. Det säger sig självt att ett sånt avtal till slut kommer ifatt en och blir dyrt. Så vi kom in i hallen billigt och fick sen en dyrare hyra.
Sander fortsätter:
– 2013-2017 gick LHC elva miljoner back på en årlig omsättning på runt 150 miljoner. Då har man inte koll på läget. Man måste bygga ekonomi som man bygger lag, utifrån de förutsättningar man har.
Menar du att spelarbudgeten borde sänkas så att man kan spara undan mer pengar?
– Absolut. Om du ska köpa hus så måste du ha ett sparat kapital. Och det är ingen skillnad för en hockeyklubb, du kan inte driva verksamheten utan ett sparat kapital. Om ett företag skulle misslyckas med resultatet år efter år så skulle det krävas omorganisation. De som styr idrottsföreningar borde ha samma krav på sig.
Är det något du tycker LHC borde gjort annorlunda under dina år i ledningen?
– Jag kan tycka att vi, när vi kom in i nya arenan 2004, hade för bråttom med att slå fast att vi skulle bli svenska mästare. Nya arenan var en ny jättestor kostym för oss, vi växte för fort, vi borde ha vuxit saktare tills den nya kostymen kändes bekväm. Att sitta i styrelsen och kräva SM-guld är som papporna vid sidan av rinken som vill att sönerna ska bli NHL-proffs. Man kan inte säga att man ska bli svenska mästare bara för att man spelar i SHL, man måste vandra vägen steg för steg.
Det är ju dåvarande ordföranden Christer Mårds linje du beskriver, han brann ju för guldvisionen. Hur var er relation?
– Vi hade inga problem med varandra. Han var en bestämd ledare. Det var hans väg som gällde. Efter att jag slutade i februari 2006 så har vi aldrig talat med varandra.
Varför slutade du?
– Klubben blev större och större, min sista säsong omsatte vi drygt 100 miljoner, och LHC ville anställa en ekonomichef på heltid. Jag hade mitt jobb på Ernst & Young som jag inte ville lämna så jag sa nej direkt.
Vad tänker du om dagens LHC?
– Bra att Roger Ekström kommit in med ambitionen att sanera ekonomin, men otur att pandemin kom. Det har krävts många miljoner i bidrag, lån och gåvor för att rädda situationen.
Om du satt i LHC:s styrelserum, vilka råd skulle du ge dem?
– Vårda och förvalta det "kapital" ni har, det vill säga den fina ungdoms- och juniorverksamheten. Ha en långsiktig plan. Jag tror inte på det här med att bilda en massa bolag som gjordes en tid. Det har inte gett nånting. Skomakare bli vid din läst. Satsa på att utveckla hockeyn i hela Östergötland och få stabilitet i ekonomin. Det finns enorma möjligheter i den här storstadsregionen.