I dag skrattar de åt händelsen. Annat var det när det faktiskt skedde.
När den då 17-årige Håkan ”Hacke” Carlsson skulle göra sin första match i LHC var Gunnar Svensson förstemålvakt. Svensson minns klart och tydligt hur en färsk ”Hacke” trampade snett redan innan nedsläpp.
– Det var målvaktsuppvärmning där jag skulle bli varm i kläderna. Då ville jag inte ha några svåra skott. Jag ville bestämma vart puckarna skulle komma eftersom jag ville göra räddningar. Men ”Hacke” visste inte om detta utan drog av slagskott i huvudhöjd gång på gång.
– Jag ville ju sätta dem i krysset, inflikar ”Hacke” Carlsson och skrattar.
– Ja, och då tänkte jag, nästa gång är det bäst för honom att han skjuter lågt. Men det blev ju bara värre. Så till slut lämnade jag målburen och ställde mig bredvid varje gång han skulle skjuta.
– Och jag var redan nervös på förhand. När han gjorde så blev jag nästan skäckslagen. Man ville inte komma upp i a-laget och göra fel direkt, säger Carlsson 39 år senare.
På den tiden var det en oförlåtande tillvaro för en ung spelare som precis börjat spela med äldre. ”Hacke” minns flera scenarion där olika typer av uppläxning förekom.
– Det började redan vid min första träning med a-laget. Jag var både nervös och stolt och kom till ishallen flera timmar innan träningen. Så jag gick in i omklädningsrummet och ställde mina grejer på en plats där. Det fanns varken namn eller nummer vid någon av platserna, men det visade sig vara internt bestämt vem som satt var. När jag gick iväg en stund därefter och sedan kom tillbaka så låg all min utrustning ute i korridoren. Då hade spelaren som hade den platsen bara kastat ut mina grejer.
Gunnar Svensson ojar sig lite över hur de unga spelarna behandlades på den tiden.
– Jag har haft lite ågren när jag tänker tillbaka på det, säger han.
– Det har blivit mindre och mindre av den jargongen i hockeyn. Värst var det nog i Brynäs på den tiden. Det var ett helvete för de nya spelarna där, har man hört. Det var nog både på gott och ont. Man fick i alla fall lära sig att ta hänsyn till äldre.
Många år har gått sedan Gunnar Svensson och ”Hacke” Carlsson slutade spela hockey i LHC. Men än i dag är de ihågkomna och uppskattade för allt de gjorde i ”Cluben”.
Det märks under vårt samtal i Stångebrohallen där det kommer fram en handfull personer, vid olika tillfällen, för att skaka hand med ikonerna. Och det märks precis innanför huvudentrén där Håkan ”Hacke” Carlsson är inramad och förevigad i en stor hyllningsbild på väggen.
Håkan har inte sett den förut.
– Oj! utbrister han när vi går förbi. Det måste ha varit länge sen jag var här sist.
I dag är han 56 år. Fram till 2014 erhöll han klubbrekordet i antalet poäng i LHC med 459 poäng på 320 matcher, innan Magnus Johansson passerade honom i den kolumnen.
Av alla minnen du har från LHC-tiden, vilket är ditt favoritminne?
– Det måste nog vara när vi gick upp en division. Det var det roligaste.
Hur reagerade du när klubben gick upp till Elitserien för första gången 1999?
– Det var stort att se. Man fick ståpäls. Nu är det ju bara det där SM-guldet som saknas, pricken över i:t. Jag tycker det är synd att inte ”Mange” (Johansson) kunde vara med om att vinna det.
Gunnar Svensson var något före ”Hackes” tid, även om de spelade tillsammans i LHC i ett par år på 70-talet. Den förre målvakten gjorde totalt 333 matcher i Kenty och LHC. Under alla år missade han bara en match.
– När min dotter föddes. Hasse Lönn stod i mitt ställe den matchen och det tog väl två minuter innan han hamnade i sarghörnet, säger Svensson.
En milstolpe på Gunnar Svenssons såväl som LHC:s tidslinje var när Stångebrohallen invigdes 1975. En dag han aldrig kommer att glömma.
– Vi mötte Nacka i första matchen och det var helt fullt på läktarna. Jag minns att jag var så fruktansvärt nervös. När vi satt och fikade som vi alltid gjorde på matchdagen sa jag till de andra att det var något fel i magen på mig. Jag sa att jag inte kunde vara med. Ett tydligt bevis var att jag inte ens kunde dricka kaffe den dagen, jag som älskar kaffe. Jag fick dricka te istället.
– Men på något sätt drog de ut mig på isen till slut och vi vann med 9–2.
Hockeykulturen på Svenssons och Carlssons tid var en annan, konstaterar vi, efter att vi pratat en lång stund. Vissa av deras anekdoter låter så otroliga i mina öron att jag ibland undrar om de bottnar i sanning eller skröna. Sedan påminner de mig, återigen, om hur det var annorlunda då.
Jag behöver inte säga mycket. Jag lutar mig tillbaka och lyssnar på två gamla vänner som pratar om gamla minnen.
– Kommer du ihåg matcherna mot Västervik? säger Gunnar.
– Ja. De vann aldrig, säger ”Hacke”.
– Nej, men de försökte på alla sätt. De kom till och med hit dagen innan match och sov på hotell för att vara utvilade. Men vi vann ju varje gång ändå.
Svensson bjuder på en historia från en bortamatch mot Tranås när det fortfarande var utomhusrink som gällde.
– Det var alltid heta derbyn mot dem. Då var de vår största rival i närområdet kan man säga. Jag minns en gång när det hade gått riktigt dåligt för Tranås hela säsongen och vi skulle mötas på deras hemmarink. Vi åkte ut för att värma upp när det plötsligt kom en vaktmästare ut på isen, som gick in i vår zon och ställde upp en jäkla stege mitt framför vårt mål. Då visade det sig att han skulle byta någon lampa som satt där ovanför. Vi kunde helt enkelt inte värma upp inför den matchen.
– Det var ju så klart arrangerat från deras sida, men så var det ofta på den tiden. Lokalpatrioterna styrde och ställde. Det var inget konstigt med det, tyckte man då. Men det är kul i efterhand, säger Gunnar Svensson.
Deras hjärtan slår fortfarande för LHC. Därför är det inte omöjligt att hitta de båda bland publiken i Saab Arena när det nuvarande a-laget går för guld nästa säsong.
– Jag tycker verkligen att det ser bra ut, men sen är jag också en jävla optimist, säger Gunnar Svensson.
”Hacke” utvecklar resonemanget:
– Det är bara frågan om de orkar hålla uppe den energi som krävs hela säsongen och i slutspelet. Det vill ju spela en så fartfylld hockey numera.
– Juniorhockey, som jag kallar det, säger Svensson. Men det är väl det som krävs nuförtiden. Tempot är en enorm skillnad från när vi spelade.
Inte bara tempot, vill jag tillägga, efter alla historier jag fått höra från de två ikonerna. Minst av allt tempot.