Marcus funderar en kort strund. Sen säger han:
– Jo, men det stämmer nog rätt bra.
Vi träffas i Rimforsa skola. Efter examen från gymnasiet är han utbildad barnskötare, men att få fast jobb är svårt. Inne i Linköping finns inte ens vikariat, nu hankar han sig fram på inhopp i den skola han själv gått i, i Rimforsa.
– Jag skulle kanske behöva flytta till Linköping för att slippa pendla till träningen varenda dag, men när det inte finns några jobb där får det bli så här.
Marcus är innebandyspelaren i Linköpings lag som slog igenom rejält förra säsongen och spelade mycket under andra halvan av säsongen. Under slutspelet blev det dock mindre speltid och i finalen i Globen inget alls.
– Jag var tokladdad för att hoppa in och köra, men förstår samtidigt att man ville spela på två femmor. Så det var inget att säga om. Men nu när man varit där en gång vill man ju dit igen.
Vi ber Marcus förklara beskrivningen vi fått av honom.
Tankspridd?
– Ja, jo, men det är jag nog. Jag brukar säga saker innan jag tänker och kommer på efteråt att oj, så där kan det ju inte vara. En del kanske ser mig nog som osmart, framförallt Jeppe (Jesper Johansson, back i Libk), han brukar verkligen påpeka det, säger Marcus och skrattar.
Är du glömsk också?
– Fråga vår materialare Pelle får du se. En match, jag tror det var i Växjö, då hade jag glömt klubborna hemma så han fick fixa till ett par nya lite snabbt. Jo, han skulle nog säga att jag är glömsk.
Vi har hört att du fiskar mycket, berätta?
– Har alltid gjort det, med pappa och framförallt min farbror. Nu har vi köpt båt som vi har på trailer och åker runt till massa sjöar och till kusten för att fiska. Där har jag lagt ett antal tusen kronor.
Vad får du ut av det?
– Det är avkoppling och tävling på samma gång. När vi är ute tävlar vi alltid om vem som får flest och störst fisk. Det är faktiskt en väldig kick i att lura fisken att hugga. Att få hugget från en stor gädda på drygt nio kilo som jag tag i våras, när den hugger tag och det smäller till i spöt, det är en härlig känsla.
Åter till innebandyplanen, hur började det?
– Det började här i skolan. Tobias Claesson och jag har spelat tillsammans ända sen vi var små. Han brann lite mer för innebandyn än jag, men jag hängde på och vi spelade varenda rast här ute. Sen blev det spel i Rimforsas ungdomslag och upp till A-laget, men när de åkte ur så flyttade jag till Linköping FBC. Där blev jag kvar ett tag tills jag flyttade till Linköping IBK.
Och nu A-laget. Som back och/eller center?
– Ja, det har blivit lite av varje. Jag tycker båda är kul, även om jag kanske gillar center lite mer. Där får jag vara med i anfallsspelet och utnyttja mitt passningsspel lite mer.
Och på backsidan är det tuff konkurrens?
– Absolut. Det gör att jag kan få lite mindre speltid, men samtidigt lär jag mig jäkligt mycket av spelare som är världsbackar nästan allihop.
Hur har försäsongen varit för dig?
– Lång. Jag blev sjuk två-tre veckor och tappade en del på det. Men nu känns det riktigt bra igen, har inte missat en träning sen dess.
Vad gör ni hela våren och sommaren?
– Springer. Det är ett jädra springande. Men till slut, när man kommit in i det, blir det kul till slut.
Nu närmar sig serien, hur känns det?
– Det ska bli sjukt kul, och skönt att det börjar.
Om du ska jämföra den här säsongens lag med det som gick till final i våras, vad säger du då?
– I fjol hade vi väldigt bra bredd, det kanske vi saknar lite i år. Vi har tappat fyra spelare från det laget och fått in tre nya, om man räknar in Marre (Martin Karlsson) som ju var borta halva säsongen i fjol. Jag tycker att vi har lika hög kvalité i laget nu, men kanske att vi är lite tunnare på bredden.
Kan ni nå finalen igen?
– Det tror jag. Får vi ordning på alla bitar i spelet så. Samtidigt är det enklare att slå ur underläge som vi gjorde då, nu kommer fler att ta oss på allvar.