IBF Linköping 1
IBF Norrköping 16
Det är söndag förmiddag, 23 åskådare finns på plats i Kärnahallen.
Yngve Tevdal räknar spelarna i hemmalaget.
-- I dag ser det ju riktigt skapligt ut. Nio utespelare, ibland har de inte haft någon avbytare alls.
Yngve, som är pappa till backen Sofia Magnusson, ler.
Han är van att se dottern förlora med siffror som skulle få mångaföräldrar att sluta skjutsa. Och spelare att lägga av för den delen.
IBF Linköping har inlett serien med sju raka förluster och parkerarsom särklassig seriejumbo med den mindre smickrande målskillnaden4--207. Det innebär att laget i snitt nästan släppt in 30 mål per match. . .
-- Men ändå har de skoj när de spelar, det måste man beundra, säger Yngve där han står vid sargen och tittar på uppvärmningen.
Av samma uppfattning är Tommy Pettersson. Han var med och grundadeIBF Linköping och ska under den här matchen sitta i sekretariatet ochsköta tidtagning och målprotokoll.
Han är, med tanke på tidigare resultat som 0--37, 0--40 och 0--45, fullt inriktad på en svettig insats med pennan.
-- Trots alla förluster kan jag inte låta bli att fascineras av dehär tjejerna. De slutar aldrig att kämpa vad det än står i matchernaoch verkar dessutom ha så kul ihop, säger Tommy.
Det här är första säsongen som IBF Linköping har ett damlag iseriespel. I fjol fanns ett flicklag, som nu fungerar som bas förseniorlaget.
-- Tyvärr har det försvunnit en del spelare som gjort att detsaknats folk här i höst. Men nu ser det bättre ut, det har kommit tillnågra spelare och fler är på väg, säger Tommy samtidigt som han gör sigredo för matchstart.
Domarna blåser igång och inledningen är relativt jämn. Stämningen påhemmalagets spelarbänk är på topp och tränaren Andreas Sohlberg pepparivrigt sina spelare med diverse superlativer och uppmaningar.
Caroline Zakrisson i hemmamålet storspelar och det dröjer åtta minuter innan Norrköping lyckas göra 0--1.
En minut senare är ställningen 0--3.
-- Vad står det?
Det är paus och Linköpings nummer 16, Stefenie Bygghammar, går fram till Tommy i sekretariatet.
-- Det står 0--5, säger Tommy.
-- Du behöver ju bara säga fem. Jag fattar ju att det inte är vi som leder . . .
Stefenie blänger till, men sekunden efter spricker hon upp i ett leende.
För så är det i IBF Linköpings damlag. Här kan ett baklängesmål likagärna följas av ett uppmuntrande leende som av en suck. Att vinna ärinte hela världen, det viktigaste är att delta -- och att ha kul.
-- Visst, du vill alltid vinna när du spelar, men du kan inte göra annat än ditt bästa, säger målvakten Caroline Zakrisson.
Egentligen är hon utespelare, men när den ordinarie målvakten blevskadad tidigare under säsongen fick Caroline hoppa in mellan stolparnaoch hon har visat sig vara riktigt duktig.
Matchen är nu slut och Norrköping har vunnit med 1--16. Alla äröverens om att det är ett klart steg framåt och målvakten Caroline kanexempelvis jämföra med när hon släppte in 29 bollar i derbyt mot KFUM.
-- Då blev jag förbannad och kastade bort målburen efter det 28:emålet. Vi har haft våra duster, målburen och jag, säger hon och ler.
Blir du aldrig trött på att förlora?
-- Nej, faktiskt inte. Vi har så kul i det här laget och gör framsteg hela tiden.
Motståndartränaren Mats Svensson kan intyga om att Linköping utvecklats under säsongen.
-- De är mycket bättre nu än när vi mötte dem i premiären (22--1). Nu har de ett eget spel.
Beröm som IBF Linköping kan slicka i sig. Även att förlora kan onekligen vara utvecklande.
Hur Linköpings mål mot Norrköping gick till? Jo, det var ettsjälvmål. Men de räknas som bekant de också -- och jublet som följdefrån hemmaspelarna var det absolut vinnarklass på.