Libk mot Mullsjö har av tradition varit känslofyllda matcher där båda lagens spelare varit heta som strykjärn eller en gammal vedspis.
Det har gått att ta på stämningen och känslorna där publiken, i Nyhemshallen och i Linköpings sporthall, levt sig med i varje situation. Båda lagen är fyllda med spelare som kan krypa under skinnet på sin motståndare och skapa engagemang på läktaren.
Nu?
Inte alls detsamma.
Libk ligger tvåa i fairplayligan av lag som är minst utvisade.
Mullsjö är sexa.
Jag kan lova att siffrorna hade sett annorlunda ut om det varit trummor på läktarna.
Under en match som igår, när båda lagen ansåg sig drabbas av märkliga domslut, hade publiken gått bananas och skapat ännu mer känslor. Visst var det lite gurgel nu också, men inget i jämförelse.
Kan det här också i slutänden handla om poäng? Kanske.
I ett slutspel med matcher varannan dag går det nog att hitta ömma punkter och motivation ändå.
Seriespelet är en annan sak.
Jag tror att ett lag som Storvreta och Falun inte alls är så känsliga för yttre påverkan.
De har tillräckligt skickliga spelare ändå, de behöver bara en inre motivation för att leverera på en nivå som ger mål och segrar.
Däremot finns det känslostyrda lag som säkerligen förlorat på situationen som råder.
Libk är ett sånt lag.
Mullsjö ett annat. Och Växjö ett tredje.
Lag som haft hyfsat med publik förlorar mer. Lag som ofta spelar inför nästan tomma läktare, som Pixbo, Dalen och något mer lag, klarar sig nog bra ändå.
Det är min gissning.