– Om jag av någon anledning skulle glömma dem skulle jag nog inte kunna spela, säger han och ler.
Det är lätt att dra paralleller till Cornelis Vreesvijks gamla låt:
”Somliga går i trasiga skor. Säj vad beror det på?”
I Henrik Qvists fall är det enkelt.
– Jag kan helt enkelt inte ha några andra.
Det räcker att titta på bilderna för att förstå att det är något speciellt med hans dojor. Och historien om dom är rätt kul
– Det började med att jag tappade bort de skor jag haft 14 säsonger innan. Jag glömde dem i Botkyrkahallen efter vår andra match i Superligan, mot Balrog, 2010. Då måste jag erkänna att jag fick lite panik.
Budet gick då till att par gamla vårskor av märket Lacoste som stod hemma i garderoben.
– Jag köpte dem 2006 och hade haft dem utomhus ett antal år så de var lagom ingångna. De var slitna redan då och behövde lite tejp men jag märkte direkt att de passade perfekt att spela med.
Nu är skorna inne på åttonde säsongen. Så mycket skomaterial är det inte kvar, mest tejp.
– De är självklart inte gjorda för att sitta på golvet i ett innebandymål, men det har fungerat. Och med lite jobb från mig och vår materialare Pelle Johansson så håller de nog ihop ett tag till.
Då och då byts den vita tejpen på skorna ut mot ny.
– Det är rätt kul, när vi tar bort tejpen finns det inte mycket sko kvar. Längst fram på foten är det egentligen bara tejp. Det finns lite sula kvar, som tur är, och därför går de att tejpa ihop igen.
Hur rädd är du om skorna?
– Det är den viktigaste delen av mitt spel. Jag kan säga att jag hellre spelar utan pungskydd än utan mina skor. Där går att stoppa in papper eller nåt, men skorna går inte att ersätta. De får bara inte glömmas, så enkelt är det.
Bea säger att det är hans spelsätt som gör att han måste ha sina speciella skor.
– När jag spelar sitter jag med tårna i golvet, vilket gör att jag känner mig orörlig i skor med högre häl. Så de här är perfekta för mig.
Det går inte att spela barfota, i bara strumpor?
– Jag tror inte man får det. Jag provade en gång, för många år sen i ett lag som hette Korsfararna, men det var inte alls bra. Det var både obekvämt och gjorde ont. Men det här kanske är det närmaste man kan komma att spela i strumpor.
Om de här skulle försvinna eller gå sönder mer, hur skulle du göra då?
– Jag vill inte tänka den tanken, men visst kan det hända. Och då tror jag nog att det finns ett par skor någonstans, hos någon kompis eller så, som skulle kunna passa. Men än så länge är det de här som gäller. Det är svårt att byta ut en del man är så van med.
Under den här säsongen har "Bea" spelat de flesta av lagets 24 matcher och ses kanske just nu som lagets förstemålvakt.
– Det har gått bra. Jag kan inte riktigt förklara det, men känner väl att jag vill visa för mig själv att jag fortfarande kan spela på den här nivån. Jag vet att jag börjar komma upp i åren, men kroppen svarar bra på träning och matcher och jag känner mig stark.
– En förklaring kan vara att jag slappnar av mer mellan innebandyn är jag gjort tidigare. Jag har fortfarande ett starkt driv när jag kommer ut på planen, men när matcher och träningar är slut så lägger jag fokus på annat och kan släppa det här. Jag tror att det är viktigt att inte leva innebandy varje vaken minut.
Ditt kontrakt går ut efter den här säsongen. Tankar om framtiden?
– Jag vet inte. Det är många parametrar som spelar in i det beslutet. Vinner vi guld skulle det givetvis vara ett bra avslut, men som jag känner just nu trivs jag väldigt bra med att spela innebandy och känner fortfarande att jag kan leverera på den här nivån. Fråga mig efter säsongen så får vi se.