Siriusmålvakten bor ett stenkast från ett av Stockholms äldsta kaféer.
Matilda Östlund Visén ler ofta och skrattar högt vid flera tillfällen. Hon har många anledningar att vara glad. Efter supersuccén i Sirius toppar den förra Linköpingsspelaren superligan vad gäller räddningsprocent och var dessutom reserv till den senaste landslagstruppen. Vägen har dock inte varit spikrak för målvakten. Många hade inte klarat av att göra den här resan, man hade inte orkat eller gett upp. Och det hade varit förståeligt. Bakom framgången finns en historia med inte bara en utan tre personliga tragedier, två dödsfall och en far med allvarliga hjärnskador. I en öppenhjärtlig intervju med UNT berättar 27-åringen om resan som hon gjort.
– Man biter ihop, hittar de saker man kan hitta glädje i även om det är småsaker. Det är klart det är tufft, det är snart fyra år sedan så man har kanske inte landat i allt än, säger Östlund Visén.
När hon skulle fylla åtta år gick hennes storebror bort i en trafikolycka. För fyra år sedan drabbades familjen av ytterligare en tragedi då hennes mamma och pappa också var med om en allvarlig trafikolycka. Hennes mamma avled och även om pappan klarade sig så blev inget någonsin sig likt för Sirius målvakt.
– Han har allvarliga hjärnskador som gör att han behöver stöttning 24/7 egentligen. Han kan laga lite mat själv om han får hjälp från hemtjänsten, han kan koka kaffe typ men det är ungefär där gränsen går. Tänk en person som är dement eller har Alzheimers, saker och ting fungerar inte som det ska i hjärnan. Det går upp och ner under dagen. Ena stunden kan han i några sekunder vara gamla pappa, skämta och så nästa gång så kanske han inte kommer ihåg var jag bor eller var han är. Det är väldigt ledsamt att han också är borta även om han kroppsligen finns kvar, säger hon.
Östlund Visén kommer ursprungligen från Örnsköldsvik. Efter gymnasiet flyttade hon till Linköping för att studera teknisk fysik och spela innebandy i superligan. Det äventyret fick ett abrupt slut i och med olyckan.
– Jag fick släppa alla studier och allt, bara flytta hem några månader. Se till att hemtjänst och livet för pappa kunde få fortsätta.
Hon sköter allt för sin pappa. Från huset, räkningar till skottning av snö.
– Allt ansvar är på mig. Jag kunde inte bo kvar i Linköping för då var det åtta timmar med tåg hem så jag hittade Stockholm där man kan åka en timme hem med flyg.
Hur går man vidare från inte bara en utan flera tragedier på kort tid? För Matilda Östlund Visén blev innebandyn ett viktigt verktyg för att resa sig ur sorgen.
– Det låter kanske lite konstigt, men bara två veckor efter olyckan var jag nere i Linköping och spelade match igen. Pappa låg fortfarande nedsövd och vi visste inte om han skulle vakna upp igen. Man kunde inte göra så mycket, mina föräldrar betydde allt för mig. De var riktiga curlingföräldrar, de skämde bort mig med stöd och kärlek, säger hon och fortsätter:
– Det känns konstigt att de är borta, även om pappa finns kvar som sagt men är borta i sig själv. Det var tungt, men man får hitta de små ljusglimtarna. För mig var kanske innebandyn en del av det, det var där jag kunde börja andas igen. Som elitidrottare har man en syn där man är väldigt fokuserad på vad man gör där och då, det var kanske det som gjorde att jag kunde fortsätta även om det var tungt. Det är fortfarande tungt, varje dag är tuff men man kan inte bara ge upp. Innebandyn har varit en stor del i att hitta en glädje till livet igen, absolut.
Östlund Visén i bortamatchen mot Warberg.
Vägen till framgång på innebandyplanen har dock inte varit spikrak. Efter en fin första säsong i Täby sidsteppades Östlund Visén från buren lagom till slutspelet säsongen 2017/2018 i en stentuff konkurrens med landslagsmålvakten Alexandra Durling.
För målvakten väntade då i stället två säsonger som tvåa bakom Durling. Att gnälla eller lämna var dock inte på tapeten.
– Jag kände att jag fortfarande utvecklades och kunde höja min lägstanivå i Täby och jag är inte en sådan som ger upp. Jag kämpade på och ville inte klaga. Det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bättre, förtjäna speltiden.
Via den förra lagkompisen i Linköping, Amanda Ljunggren, fick hon kontakt med Sirius under sommaren och resten är, som man brukar säga, historia.
I Sirius-målet har hon allt som oftast varit briljant. Enligt henne själv är hon dock ungefär lika bra som tidigare med skillnaden att folk faktiskt får se henne spela nu jämfört med tiden i Täby. Det finns ändå en avgörande skillnad som hon jobbat på.
– Jag tycker att jag kanske har den högsta lägstanivån i superligan och det är det som visar sig i statistiken, att jag gör jämna matcher. Sedan finns det målvakter i serien som kanske har högre högstanivå än jag har, men om den kommer på två matcher under säsongen så väger det inte lika tungt.
2019 blev det SM-guld med Täby.
Sirius ligger med i toppen av superligan och har precis som Östlund Visén motbevisat alla tvivlare.
Varför har det gått så bra?
– Jag har funderat, tittar man rätt och slätt på pappret så kan man inte säga att vi är ett topplag. Man skulle inte säga att ”det här är topp tre i Sverige”, det skulle inte jag säga. Vi har Marko (Palosaari, tränare) och han har gjort någonting rätt med gruppen. Sätter man tydliga rollbeskrivningar så får man ett lag och ett maskineri. Det är där han har sin styrka, han kanske inte alltid är den mest taktiska utan ser till att människan mår bra och försöker vara tydlig med vad han vill åstadkomma med laget.
Hur får han dig att må bra konkret?
– Han är ganska soft alltså. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, jo förresten. Han gör mig glad med sina strumpor. Han kan ha SvampBob på sina strumpor, han kan ha hamburgare eller vad som helst. Han har alltid nya roliga strumpor på varje bortamatch. Han är en skön prick helt enkelt som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker tror jag. Han kör sitt race.
Kan Sirius stå i Globen senare i år?
– På pappret skulle jag säga nej, men tittar man på hur serien har sett ut i år... från vårt perspektiv, om vi får rätt motståndare i ett slutspel så är ingenting omöjligt.
Hon har vandrat tuffare vägar än till Globen i karriären och framför allt i livet.
– Ett sätt för mig att hedra min mamma är att fortsätta spela och göra det bra där. Hon var min största supporter och gjorde allt för mig.