Att Johan Astbrant varit bra på att visa känslor är ingen hemlighet. I alla fall inte runt en innebandyplan.
Men då har det mest varit heta känslor under match, irriterade känslor efter en match. Bevis på hans stora engagemang för sporten. Och för Linköping Innebandy.
Men nu är det slut. Nu är förhållandet över. Han har själv tagit beslutet att lämna laget med omedelbar verkan och meddelade laget sitt beslut under lördagen. Och det syns tydligt att det är ett jobbigt beslut som påverkat honom personligen.
– Jag har alltid identifierat mig som Johan Astbrant, tränare Linköping. Vad ska jag kalla mig nu?
Samtidigt som han säger att det var ett svårt beslut att ta var det ändå givet.
– Tanken är slut. Jag har inte längre energi för att göra ett bra jobb. Då kan jag inte hänga kvar bara för att. Det här var det bästa för mig och för föreningen.
Han kom till Linköping som spelare 2010. Han gjorde två säsonger men fick sen ta över som tränare när Anwar Samuelsson hoppade av. Det blev två SM-finaler, båda med förlust, och förhoppningen var att även den här säsongen skulle leda mot toppen.
– Jag tror kanske att jag lurade mig själv lite när förra säsongen stoppades innan slutspel och vi inte fick uppleva det roligaste, det som alla tränat för. Kanske var min tank tom redan då, men jag försökte starta om och liksom ta revansch nu. Men nu känns det som vi åker runt och spelar träningsmatcher, med skillnaden att vi räknar en tabell. Jag får inte den där kicken jag såväl behöver, med folk på läktarna och hetta kring matcherna. Då är det lika bra att kliva av.
Vem är den bäste du spelat med?
– Det kommer alltid vara en kille som heter Niklas Nilsson, nu heter han Samuelsson. En Vimmerbykille som hade allt och som kunnat spela i vilket topplag som helst bara han velat. Men han var så rotad där nere och blev kvar där. Han hade verkligen allt.
Den bäste spelaren du tränat?
– Det kommer alltid att vara Anton Karlsson. Han stod för allt det jag vill ha av en spelare i mitt lag. Oerhört proffsig och gjorde verkligen allt för att vinna matcher, oavsett vad det kostade. Han betalade priset. Och tyvärr tvingades han väl sluta i förtid på grund av det, att hans spelstil tog ut sin rätt.
Vilket ögonblick är det allra bästa under din tid?
– Jag har två. Matcherna mot Helsingborg och Dalen då vi blev klara för SM-final. När man såg glädjen i alla spelares ansikten och att de fick uppleva det tillsammans med publiken i en fullsatt hall. Det var två magiska ögonblick och en helt obeskrivlig känsla.
Det bittraste ögonblicket?
– Jag är en relationsmänniska och bryr mig om andra, även om bilden utåt kanske inte varit den alla gånger. Men när Anton Karlsson skadade sig och sen tvingades sluta, det var riktigt tungt för mig personligen. Han var en otrolig trygghet för mig.
– Sen var Tobias Gustavssons uttåg ur föreningen väldigt jobbigt. Jag sa några extremt klantiga saker i affekt utifrån min besvikelse när en så bra spelare försvann. Jag försökte förminska vikten av förlusten, när både jag och alla andra egentligen såg vilka kvalitéer han hade. Jag tog det tappet jäkligt personligt och upplevde att det var jag som var orsaken till att han lämnade. Jag kan ibland ligga och grubbla på hur illa jag hanterade det. Det avslutet ångrar jag extremt mycket. Det var mitt gamla jag som levde mycket på affekt och känslor.
Just det du säger, mycket känslor. Det var så man upplevde dig som ledare första åren, men du har en helt annan stil idag?
– Ja, man utvecklas och mognar. Det är väl en bra förklaring. Sen blev jag fartblind i början när vi fick en framgång med två finaler, samtidigt som föreningen inte växte som jag hade önskat. Kanske drev jag saker för hårt och med åren får man bättre kunskap, mer erfarenhet och du lär dig hantera saker på bättre sätt när du stått inför dem fler gånger.
– Sen är jag en ledare som i grunden drivs av mycket passion, men de delarna är inte längst fram lika ofta idag som de var i början. De första åren hade vi också en nästan helt färdig trupp med extremt skolade spelare och min roll blev mer av en pådrivare. Nu, med andra förutsättningar, så har jag kanske varit tvungen att förändra och utveckla min ledarroll.
Vad ska du göra nu?
– Jag är faktiskt jätterädd för framtiden. Det är första gången på över 30 år som jag inte tillhör någon förening och det är jättekonstigt. Jag vill vara tränare, det är min passion, men ovissheten jag går ut i nu är jättejobbig. Men jag utgår från att det löser sig på något sätt.
Jag har hört att du är utbildad kock?
– Ja, jo. Men det är typ 20 år sen jag jobbade i en lunchrestaurang i Vimmerby och mycket har hänt i yrket så jag skulle nog inte kunna gå rätt in där. Och just nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som tränare. Men jag ska aldrig säga aldrig, vad som helst kan hända.
Tränare utomlands?
– Varför inte? Jag stänger inga dörrar åt något håll, varken kön, serie eller land. Det kan nog bli så att jag går någon engelskakurs för att få upp den kunskapen och självförtroendet för att kunna hålla bra genomgångar på engelska ifall det skulle bli något utomlands. Men vad det än blir måste det kännas rätt och vara en förening som verkligen har klara ambitioner och vill någonting.
Kommer du att titta på Linköpings matcher framöver?
– Jag kommer kolla varje sekund. Jag vill givetvis inget hellre än att Linköping ska fortsätta vinna och göra bra resultat. Skulle det gå dåligt framöver skulle jag må jättedåligt, men jag har verkligen en riktigt skön känsla i att Gillek (David) och de andra ledarna, och spelarna, kommer klara det här alldeles utmärkt utan mig. Det gör det lättare att lämna det här nu.
Vad saknar Libk för att ta nästa steg, till final igen?
– Det är en väldigt stor fråga som skulle ta lång tid att reda ut. Det är så mycket större än bara själva innebandyn, men sportsligt tror jag man är på väg att bygga en bra stomme med egna spelare som kommer spela sina bästa år i klubben.
– Sen är det helt obegripligt att Linköping inte har en arena värd namnet. Om vi skulle försöka få hit en landslagsspelare av klass så vänder ju han direkt när han ser våra omklädningsrum. Jag menar att de som sitter i kommunhuset inte bryr sig ett dugg om idrotten och förstår hur viktig den är för hela samhället.
– Den slogan som kommunen har, "där idéer blir verklighet", blir för mig inget annat än stor ironi. Jag tycker tyvärr inte att kommunen hjälper idrotten att lyckas.