Vart har det slitstarka, svettiga, jobbiga Linköpings IBK tagit vägen? Laget som motståndarna hatade att möta.
Libk må ha haft sina begränsningar rent spelmässigt under tidigare säsonger, men kompenserat detta med en beundransvärd kämpaglöd, tuff inställning och en massa pigga ben. Den identiteten är inte alls lika tydlig längre och då ser det ut som det gör när inte spelet fungerar – energilöst och blekt.
Som mot Helsingborg, då det långa stunder såg ut som att motståndarna istället älskade att vara i sporthallen och möta halvslöa Linköpingsspelare. Visst skapade Libk sina chanser, men det kändes ändå som att den rätta närvaron och intensiteten saknades. Det tog ack så lång tid för hemmalirarna att komma upp i press, det var omständligt, snällt vid sargerna och alldeles för många elaka blickar mot medspelarna.
Nej, här krävs skärpning för att det ska bli slutspel. Det krävs färre misstag, stjärnor som höjer sig betydligt, en målvakt i högform och mer av det "gamla" Libk.
De hemmaspelare som visade mest vilja och tydligaste linjer i spelet mot Helsingborg hittade vi i tredjekedjan, med junioren Petter Alm i spetsen. All heder åt dem, men det är knappast en junior som ska behöva leda det här laget i en slutspelsjakt.