– Förebild? Nja. Jag tänker inte på det så, men om nån tycker att det jag gör är bra och inspireras av att göra samma resa som jag gjort så skulle jag känna mig ganska stolt. Det måste jag erkänna.
Han minns debuten mot Jönköping hemma i sporthallen 2018. Det blev ett eller två byten i den matchen, men ju längre säsongen gick ju mer speltid fick han. Och han säger att det var väldigt speciellt, en känsla han bär med sig än idag.
– Jag har suttit i sporthallen sen jag var liten och sett Kakan (Anton Karlsson), Marre (Martin Karlsson) och Matej (Jendrisak) och tänkt att det skulle vara riktigt coolt att få spela på den här nivån. Nu är jag där och jag får ibland påminna mig om att jag är lyckligt lottad som lyckats nå hit, tack vare att så många i föreningen trott på mig.
Men det har inte alltid varit helt lätt. Han minns första säsongen i A-laget och ur han fick en del hårda smällar.
– Misstag på den här nivån straffas alltid oerhört hårt och jag minns en gång mot Pixbo när jag tappade bollen så att de kunde göra mål. Det fick jag verkligen höra när jag kom till bänken och som ung och ny kan det vara svårt att ta.
Han funderar en stund. Sen säger han:
– Det var riktigt tufft i början, men samtidigt är det av misstagen jag har lärt mig som mest.
Det går inte att undgå att beröra det dråpliga självmål han gjorde mot Växjö i en match förra säsongen. Han hoppade över sargen, in för ett byte, och skulle slå iväg bollen till backkollegan Ondrej Nemecek men drog den rakt i mål bakom målvakten Robin Laakso.
– Det var tufft då, men idag kan man mest skratta åt det. Jag kommer ihåg hur Gillek (David, tränaren) sa åt mig att glömma det direkt och bara in och köra. Jag fick spela nästa byte och då var det lättare att glömma, bara köra på. Det betydde mycket.
Nu, med flera säsonger i ryggen, känner han sig tryggare. Mot Storvreta senast spelade Libk på bara fyra backar och Filip var en av dem.
– Jag känner att jag kan spela ut mer än jag gjort tidigare. Att minimera misstagen är en viktig del av spelet på den här nivån och förut kanske jag har spelat lite för säkert eller försiktigt för att undvika dem. Nu vågar jag göra svårare grejer och spelar med ett större självförtroende.
Han säger att han trivs väldigt bra med innebandylivet. Närmast väntar en lång bortaresa till Umeå för att möta Dalen på söndagen. En lång och tuff resa tycker säkert många, men Filip gillar det skarpt.
– Då får man chansen att hänga med grabbarna och umgås ännu mer. Vi har sån jäkla bra stämning i laget och att träna, spela matcher eller bara hänga med laget är för jäkla kul just nu.
Laget har också, precis som hela SSL, klarat sig bra ifrån coronaspridningen. Ingen i Libk har varit sjuk, inga matcher har behövt flyttas.
– Vad vi gjort? Inget mer än att vara noga med detaljer, leva efter sunt förnuft och följa de restriktioner som ledningen gett oss. På den här nivån är alla proffsiga och vi förväntar oss av varandra att vi sköter det här på bästa sätt.
Till sist måste vi fråga om ditt pannband. Du är nästan den ende som spelar med det, varför gör du det?
– Jag spelade med det från början, när jag var liten, och nu är det en vana. Jag känner mig inte helt redo om jag inte har det på mig. Från början var det alltid blått, sen bytte jag till vitt. Kanske byter jag till blått igen, det känns som jag saknar den färgen.