– Jag insåg hur mycket jag saknade sporten och de andra tjejerna i laget. De är ju som min andra familj. Att åka till en bortamatch är som att umgås en helg med sina bästa vänner. Vi har en otrolig sammanhållning.
Längtan efter innebandyn, och det faktum att hon äntligen hittat en metod för att komma tillrätta med sina skadeproblem, gjorde att hon i slutet av augusti slog en signal till Linköpings tränare Stefan Hedlund.
– Jag frågade om jag fick vara med och träna igen, för att komma tillbaka in i gänget. Att jag skulle kunna spela redan nu hade jag inte trott.
Stor seger
Men så är det. Comebacken kom mot Karlstad för några veckor sen. Det blev förlust för laget, men för Julia var det en stor seger.
– Även om jag inte var nöjd med mitt spel så var det otroligt kul att vara tillbaka. Och att kunna spela utan att det gjorde ont.
Problemen har suttit i hennes benhinnor. En skada som hämmat henne under flera säsonger.
– Under lång tid har jag inte kunnat träna som jag vill, inte kunnat löpträna och på det viset stärka upp min kondition och fysik. Till slut gjorde det att jag tappade all motivation, det har varit tröttsamt att gå på undersökningar och prova olika behandlingar utan att få något att fungera. Alla läkare jag träffade sa olika saker, men ingen hittade källan till mina problem.
Inte förrän nu, i somras.
– Jag jobbade på ortopeden på Södersjukhuset och träffade där flera specialistläkare som sa samma sak. Jag har haft en muskelbristning som orsakat ärrvävnad och som gjort att jag får återkommande inflammationer. Jag fick en hel massa övningar att göra, samtidigt som jag träffade en akupunktör som hjälpt mig med behandlingar. Plötsligt blev det väldigt mycket bättre och nu kan jag för första gången på flera år springa ordentligt utan att få ont.
Tränar ikapp
Den känslan, plus saknaden efter sporten och de andra i laget, har gjort att motivationen åter är på topp. Hon är tillbaka i laget, men känner att hon ligger efter en del med träningen. Ett försprång hon nu ska ta ikapp.
– Så här hårt som jag tränar nu har jag inte gjort på flera år. Jag kör tre-fyra pass själv förutom träningarna med laget. Målet är att jag ska vara på topp igen efter jul.
Och med comebacken har hon också fått en ny utmaning. Nämligen att spela back.
– Min första seriematch någonsin som back var i comebacken mot Karlstad. Men jag gillar det, man får verkligen tänka till. Man har inte alls råd att göra misstag på samma sätt som när man är forward. Min spelstil är att vara kreativ och jag gillar att slå röda pass.
Röda pass?
– Ja, passningar som likaväl kan misslyckas som att nå fram. Gröna pass är såna där "alibipass" hem till backen eller en långboll. Eller som hockeyspelarna alltid gör, sarg ut ur zon du vet.
Sällan utvisad
Julia har varit i klubben sen 2011, har ett år kvar på sin sjuksköterskeutbildning och blir nog kvar ett tag till.
– Jag ser ingen anledning till att röra på mig. Jag trivs väldigt bra här.
Så här långt har det blivit 68 matcher i klubben och en noggrannare titt i statistiken visar en anmärkningsvärd sak. Nämligen att hon bara har 2 (!) utvisningsminuter på alla de matcherna.
– Är det så? Det har jag inte tänkt på själv. Jag vet faktiskt inte vad det beror på, kanske har jag inte lärt mig spela tillräckligt hårt.
Laget är nu på väg in i en tuff matchperiod efter två veckors uppehåll. På åtta dagar väntar matcher mot Rönnby, Huddinge och Iksu.
– Att vi har tio poäng efter åtta matcher är långt över vad vi alla hade förväntat oss. Men det betyder inte att vi kan slappna av nu. Vårt primära mål är att hänga kvar, och vi har fått in en känsla i laget efter de första matcherna att vi kan ta poäng av vilken motståndare som helst.