Lilla Elton gäspar och slumrar till i pappa Simons famn. Är man bara snart fyra månader har man liksom rätt att sova lite då och då.
Simon är redo för sin andra säsong med Linköpings IBK i SSL – och den första i karriären i nya rollen som far.
– I bland kommer det nog att kännas lite jobbigare att gå i väg till träningar, då man saknar den här lilla killen. Men samtidigt kan det ju vara skönt att komma bort ett tag också, ler han.
De träffades i Örebro för ungefär två år sedan efter att Simon återvänt till hemstaden. Han var i väg fyra år för spel två säsonger vardera i Warberg och Falun (där det blev både SM-guld och guld i Europacupen).
– Jag spelade i Örebros damlag i division 1 och vi fick ofta hjälpa till med bland annat att vara sargvakter och stå i kiosken när herrlaget spelat. Det var därigenom vi blev ett par, berättar Evelina.
Hon var framför allt väldigt lovande i ungdomsåren, men har prioriterat annat – som att jobba två år som aupair i San Fransisco, USA.
När Simon värvades till Linköping inför förra säsongen var det en självklarhet för Evelina att flytta med sambon.
Samtidigt bestämde hon sig för att sluta spela för egen del.
– Det är så tråkigt när båda två är uppbokade jämt med träningar och matcher. Blir ju inte så mycket tid tillsammans då. Eftersom Simon spelar på högre nivå och är bättre än mig var det givet för mig vem av oss som skulle lägga av, menar Evelina.
Dessutom bestämde sig paret för att försöka få barn. Och om det lyckades planerade hon för att ta ett studieuppehåll i pluggandet till lärare.
– Elton föddes en månad innan terminen var slut i våras, så jag får återuppta studierna i maj nästa år så att jag kommer in rätt i det igen. Jag ska läsa vidare i Örebro och pendla ett par dagar i veckan dit.
Med tanke på att Evelina själv har spelat innebandy på hög nivå är hon fullt medveten om vad som krävs när det gäller träning.
– Hon säger aldrig något om att jag ofta är i väg hemifrån med innebandyn. Vi kör runt fem-sex pass i veckan, sedan tillkommer en eller två matcher per vecka då serien dragit i gång, säger Simon.
Han arbetar först halvtid på vardagarna som innebandyinstruktör på Fria Läroverken och brukar komma hem runt tolv. Därefter börjar träningen oftast vid fem.
– Vi träffas ju egentligen väldigt mycket, eftersom Simon bara arbetar halvtid. Om han jobbat heltid till fyra- halv fem hade han åkt direkt till träningen och vi hade inte setts förrän tidigast runt halv åtta på kvällen, menar Evelina.
– Visst är det en stor förmån att jag kan vara halvtidsproffs, det är jag väldigt glad över. Bara några få spelare i hela SSL kan helt livnära sig på innebandyn, berättar Simon. Skulle jag få det erbjudandet hade jag förstås tackat ja också - då man kan styra all sin tid själv och komma ännu bättre förberedd till träningar och matcher.
Evelina sitter bänkad på hemmamatcherna och ser även bortamatcherna via en playtjänst så mycket som möjligt.
– Simon älskar att kolla på all möjlig sport, framför allt fotboll, men vi har gemensamt att båda gärna tittar på tv-sända matcher i innebandy, säger Evelina.
Laget åker så gott som alltid hem efter bortamatcherna, vilket i värsta fall kan innebära att de inte är hemma förrän mitt i natten.
– Jag börjar jobba vid åtta på vardagsmorgnar och det gäller oftast även när vi haft bortamatch kvällen innan. Har vi kommit hem runt två-tre på natten är man rätt seg då kan jag lova. Jag måste bli bättre på att sova i bussen, det tjänar man på som innebandyspelare (ha, ha).
När man som spelare kommer till en ny klubb får man naturligt nya vänner. Men för Evelina är det lite svårare, speciellt eftersom hon varken jobbar eller studerar i sin nya stad.
– Jag har lärt känna framför allt två av spelarfruarna som jag umgås med. Vi brukar även titta på matcherna tillsammans. Annars har ju mina flesta vänner i Örebro, där även våra släkter bor. När det finns möjlighet brukar vi åka hem och hälsa på.
Evelina märker ingen större skillnad mot Simon om det är matchdag mot annars. Och om hon mot förmodan inte vet resultatet i en match när sambon öppnar ytterdörren är det inte givet att det känns av heller.
– Jag är nog ganska bra på att släppa en förlust. Särskilt om vi har match snart igen. Då fokuserar jag på den i stället. Men det är klart att jag är arg och besviken om vi exempelvis blir utslagna i slutspelet. Då tar det ett tag att smälta, menar han.
– Eller om det är någon match som ni spelade bra i och borde ha vunnit och så förstörde domaren den. Då har det ju hänt att du är rätt irriterad när du kommer hem, påminner Evelina.
Med ett yngre lag än i fjol ska Linköping försöka ta sig längre än SM-kvartsfinalen i våras.
På läktaren kommer det sitta en av de allra minsta supportrarna ett lag kan ha – och han bryr sig inte dugg om pappa vinner eller inte.