Det var här allt började, i Himnahallen i Linghem. Nästa anhalt för bröderna Karlsson, Anton och Martin, är Globen i Stockholm.
– Det är rätt sjukt när man tänker på det, säger lillebror Anton.
Det ska sägas med en gång. Martin ska inte spela finalen i Globen. Hans svåra fotskada från i vintras är långt ifrån läkt.
Men han kommer vara på plats och delaktig på alla möjliga sätt.
– Jag kommer springa in med laget, jag kommer vara med på uppvärmningen för att känna av stämningen och sen sitta på bänken. För mig är det extremt viktigt.
Varför då?
– För att man kämpat och slitit ihop med många av de här grabbarna under många år och för flera av dem är det säkerligen den sista matchen. Det är det här som driver oss, det är den här matchen som alla vill vara med om. Det är ändå vi som gjort den här resan ihop, då kan jag inte sitta på läktaren och titta på.
Han medger att det varit tufft att inse att han inte kan spela matchen, men att han gläds mycket åt de andra i laget.
– När jag bröt foten och insåg att säsongen var slut var jag både arg, ledsen och irriterad för jag kände på mig att vi hade något stort på gång. När jag satt med gips och gick på kryckor kändes det ändå rätt okej, men nu när jag kunnat börja springa på foten så känns det värre. Nu är det nästan så att jag känner att jag skulle kunna vara med, det är svårare.
Fick låna nyckel
Vi backar några år i tiden. Till tiden då bröderna gick i låg- och mellanstadiet i Himnaskolan i Linghem och hängde väldigt mycket i skolans gymnastiksal.
– Det var här man var på fredags- och lördagskvällar. Så mycket annat fanns inte att göra i Linghem, berättar Anton.
Martin avslöjar att man fick låna en nyckel av en ledare för att komma in i hallen, trots att det egentligen var stängt.
– Så länge vi skötte oss fick vi ha den kvar, därför lät man ju bli att ställa till det. Visst har vi busringt och smällt någon brevlåda som alla andra, men här var vi alltid skötsamma.
De var 8-10 grabbar som samlades varje helgkväll, tills mamma eller pappa ringde och kallade hem dem.
– Vi spelade ”snabbsuck”, berättar Martin. Man la en tjockmatta framför handbollsmålet och skulle göra mål från straffpunkten. Den som missade fick stå i mål och den som blev förlorare åkte alltid på något straff. Oftast kunde det vara att han skulle dra ner brallorna och vända upp arslet så vi fick skjuta prick.
– En gång var det någon som hittade ett hål i väggen och tog lite isolering som en kille skulle stoppa innanför tröjan och springa runt salen tio varv med. Det gjorde vi bara en gång...
Valde bort fotboll
De unga åren handlade annars mycket om fotboll. Men i åldern 14-15 år valde de båda innebandy som sin sport.
– Jag hade nog satsat på fotbollen, men fick av en ledare höra att jag inte platsade i distriktslaget för att jag var för liten. Och det kunde jag ju inte göra mycket åt, säger Martin och ler ansträngt.
Samma sak var det för Anton. Han var målvakt, men när han flyttades upp för att spela med äldre istället för sina jämnåriga kompisar lockades han istället av att satsa hårdast på innebandyn.
Brödernas vägar korsades dock inte förrän några år senare, när Linköping Innebandy blivit till och föreningen bestämt sig för en storsatsning mot högsta serien.
– Jag kom dit året innan vi gick upp efter att ha spelat i flera klubbar, från Vidingsjö till Succé till FC Linköping och sen till Libk, berättar Martin.
Nu har de båda skrivit på långa kontrakt med Linköping och har för många blivit en symbol för klubben.
Borta ett år
Under de senaste två säsongerna har de också fått agera stöd åt varandra. Först Martin till Anton när han blev knäskadad inför förra säsongen, då ett korsband gick av.
– Det var en otroligt lång väg men nu när jag sitter här med ett VM-guld på hemmaplan och dagar kvar till en SM-final i Globen har det absolut varit värt priset. Då var man helt knäckt, jag trodde knappt jag skulle orka vara borta ett helt år från innebandyn som man tycker så mycket om. Men allt stöd från folk runt omkring, framförallt vår sjukgymnast Marcus Egelstig, från brorsan, från familjen och flickvännen men även de andra i laget så gick det bättre än jag trodde.
Martin är i en helt annan situation. Han bröt flera ben i foten och skadade ledband och ligament i en match mot Pixbo. Nu sitter han här och får inte spela klubbens största match.
– Det är klart att det är tufft. Men någon person sa till mig att ”det hade gått ännu bättre om du hade varit med”. Rätt skönt att höra det, det är så jag får tänka just nu. Samtidigt är jag naturligtvis jätteglad för att vi gått så här långt och jag vill också få med mig en guldmedalj hem från Stockholm.
Första perioden viktig
I försnacket till finalen är det många som säger att Falun är stora favoriter.
– Det är väl framförallt deras förstafemma, med bland annat Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström, som jag rankar som världens bästa, säger Anton. Och vi kan inte matcha en speciell femma mot dom, eftersom de spelar närmare 40–45 minuter på en match.
Martin:
– Men vi lyckades stänga ner Helsingborgs bästa spelare väldigt bra, så inget säger att vi inte ska kunna lösa det här också. Jag tror att första perioden blir väldigt avgörande, är vi med då kan vad som helst hända.