– Vi får väl se om de ringer i vinter om det krisar.
Säger Gillek och skrattar till. Sagt halvt på skämt, halvt på allvar. Efter nästan fem år i Linköping IBK, varav tre som huvudtränare, har starka känslor byggts upp för föreningen som han lärt sig älska som sin egen. Någon "kris" skulle han förstås aldrig önska Libk, men visst går det någonstans höra att beskedet han fick från klubben sved. "Vi vill inte förlänga ditt utgående kontrakt, vi vill ha in en ny tränare".
Ungefär så lät det härom dagen.
– Om jag hade velat fortsätta? Tja, vi diskuterade först, men sedan landade klubben i det här beslutet och jag accepterar det förstås och kan till och med ha viss förståelse för det. Samtidigt är jag övertygad om att jag gjort det jäkligt bra om jag fått fortsätta. Men ... det är absolut inga hard feelings, det här var ett respektfullt och värdigt avslut och jag känner oerhört mycket för den här klubben och folket i den, säger Gillek när Sporten når honom.
Under torsdagskvällen tog 41-åringen "farväl" av spelare och ledare i Libk, satte sig i bilen och åkte tillbaka till hemmet i Mullsjö. En resa han gjort så galet många gånger de senaste åren. Nu kommer både Gillek och bilen att få vila.
– Ja, det är väl något positivt i det hela. Att man får tid över istället för att åka bil. Det är ett stort pussel att få ihop som elittränare i innebandy, mycket stress och press som kanske inte är så hälsosam alla gånger.
Samtidigt säger Gillek att han älskat att träna Linköping. Bilresandet till trots.
Tre gånger har han fört laget till kvartsfinal. Men inte längre än dit. Och det var till slut det som fällde honom – att klubben vill nå högre än så.
– Klart att det grämer mig att vi inte nått längre, framför allt i fjol. Fram till dess tog vi steg hela tiden, men den här säsongen har vi stannat upp lite.
Han har självklart analyserat situationen och kommit fram till en väg som Libk nu måste gå.
– Klubben står inför en tid där man måste växla ur spelare, förnya lite i truppen, det är dags för det.
Hans egen fortsatta karriär som innebandytränare har han knappt hunnit reflektera över. Han säger:
– Jag känner ändå att jag har mer att ge, men samtidigt krävs det nog något riktigt bra för att jag ska nappa. Det är i alla fall så det känns just nu.