På en bänk alldeles innanför dörren har Wiktor lagt ut bilder på Libk-spelaren Christian Mattsson. Nytillskottet i laget som varit nyttig i flera av matcherna för sitt nya lag sedan han kom från Västerås i januari.
– Det är bra, säger Wiktor och rättar till en av bilderna så att den ligger rakt.
Men än viktigare är att Christian har ett strålande fint efternamn.
Wiktor har sinne för detaljer.
Han tycker om sport i allmänhet och innebandy, handboll och basket i synnerhet. Och när det kommer till lagtröjor – ja, då är han expert.
För stunden är han klädd i Linköping innebandyklubbs svarta tröja. Den är så välanvänd att de tryckta siffrorna håller på att lossa i kanterna. Tröjan har han på sig under matcherna när han står på sin plats på läktaren alldeles till vänster om spelargången. Där ser han bra, och där kan han göra high five med killarna och heja på dem lite extra när det behövs.
– Jag brukar säga ”superbra kämpat”.
Wiktor föddes med downs syndrom. Det för med sig att han har vissa funktionsnedsättningar och att han är lite sen i utvecklingen. Men det hindrar honom inte från att simma, cykla, spela innebandy och åka skidor. Bland mycket annat. Han skriver jättefint, sprider drösvis med glädje och är en riktig hejare på att kramas.
När vi slår oss ner i kökssoffan hemma i köket i Berga i Linköping för att prata lite om hans eget innebandyspel blir han dock lite blyg. Han vänder sig bort en stund.
Sen berättar han att han har varit målvakt en gång och att det var superbra, men att han är bättre som back.
Wiktor spelar med ett lag som heter Blåklinten. Där får han inte bara träna på att göra mål eller mota motståndarnas bollar, utan också på den sociala biten. Ibland kan det vara svårt att kontrollera ilskan när det inte går som han vill. Men även det går att förbättra genom att öva.
Och på tal om känslor – hur är det egentligen med stöttningen för Libk och RP och de andra lagen när det går dåligt?
Wiktor fnissar lite.
Jo då, han kan vara en riktig medgångssupporter om nu sanningen ska fram. När Libk spelade dåligt och förlorade mot Mullsjö förra säsongen till exempel, ja då gick Wiktor helt sonika ner till västgötarnas bänk och frågade om han fick byta till deras lag. Det gick bra förstås.
Vi kikar igenom lagret av olika matchtröjor. Det senaste tillskottet kommer från Leksand. Wiktor berättar att han har firat sportlov i familjens stuga i Dalarna och att han och pappa passade på att gå på hockey; Mora mot Leksand.
Han letar fram programmet och visar på tre spelare som heter lika fint i förnamn som han. Helt klart värt en ny matchtröja.
Sedan tar vi en sväng genom huset och tittar på alla Libks matchprogram som Wiktor ställt ut lite här och där. Efter matcherna brukar han skriva av laguppställningarna med prydliga bokstäver. Och så lägger han till ett namn.
– Där är jag, säger han och pekar. Jag har 83.
Nehej, säger han plötsligt och slår ihop med händerna.
– Nu är det dags för fika!
Men så ändrar han sig och hämtar basketlaget LA Lakers gula tröja. Nummer 24, Kobe Bryant, är favoriten.
Han drar på sig en jacka och den ärmlösa baskettröjan utanpå och tar med sig lillebror William till planen en bit bort i kvarteret.
De spelar en stund, tills vi i publiken börjar huttra i kylan.
– Sista skottet, ropar han och sätter bollen i korgen.
Han kastar sig om halsen på lillebror.
– Vi vann!
Vi går tillbaka hemåt och Wiktor lägger armarna om våra axlar.
En sportfråga är förstås på sin plats efter matchen.
Hur känns det?
Wiktor skrattar.
– Superbra!