SPORTCHEFENS KRÖNIKA. Inte en långtradare att trängas med på Nissastigen och underhållning hela vägen, Hyltebruk i den halländska utkanten kändes som nästgårds.
Underhållningen svarade sportradion för. För all del även Hammarby och Edsbyn hade del i den roande resan mot Team Vallas tredje kvartsfinal mot Hylte i volleybollens SM-slutspel.
SM-finalen i bandy ska ses på plats har jag alltid hävdat. Alltså på Studenternas i Uppsala där den numer spelas. Nästan 23 000 var på plats och har jag förstått rätt var det en underbar föreställning som bjöds. Så det rådet står kvar -- men, i bland kommer saker emellan, tiden räcker inte till och man får nöja sig med det näst bästa.
Teven tänker nog alla. Har tänkt så själv tills i går. Av nöd tvingades jag följa SM-finalen via radion. Aldrig har 25 mil asfalt försvunnit så fort under mig, aldrig har jag haft så trevligt under en ensamfärd i bil.
Jag fick den bandyn jag ville ha. Massor av mål, underbart passningsspel, dramatiska vändningar och ett publikengagemang som spred sin glädje ur radion. Och fattades det något kunde jag fabulera fram precis vad jag ville.
Det kallar jag en lyxfinal.
Och matchhjältarna kunde jag nästan ta på: Edsbynmålvakten Anders Svenssons straffräddningar gick som ett bildspel genom huvudet. Eller veteranen Patrik Rönnkvists kontring till reduceringen 3--5 och samma veterans underbara nedtagning som föregick 4--5.
Egentligen missade jag ingenting av att inte vara i Uppsala.
Eller?
Okej, visst var radion ett surrogat, visst hade jag hellre varit på Studenternas och visst känns det lite visset att ha missat en av de bästa och mest underhållande och dramatiska finaler. Den stora saknaden är ändå att inte med egna ögon fått se hur Hammarby kunde klappa ihop så kapitalt efter tidigare Motalaspelaren Patrick Sandells straffmiss i andra halvlek.
Favoritseger måste ha stått skrivet på var människas ansikte runt Studenternas när Göran Rosendahl klappat in 5--2 30 sekunder in på andra halvlek och Sandell strax därefter la upp bollen för att, i alla fall i tanken, slå in 6--2 på straff.
Sandell missade, eller rättare sagt Anders Svensson räddade sin andra straff i matchen, och fortsättningen blev snudd på osannolik.
Det måste ha varit något alldeles extra att ha fått se Edsbyns vändning.
Ni vet säkert redan, men här är en liten rekonstruktion: Direkt efter straffräddningen rann det bara till och 5--2 blev till 5--7 allt medan segerrusiga Hammarbyfans med nytryckta löpsedlar om SM-guld tystnade och försvann allt mer i folkvimlet. Det måste ha varit en märklig syn.
Jag har inget att erinra mot Edsbyns seger. Edsbyn är lite av bandyns vagga och vaggan har använts flitigt för att försörja bandysverige med elitseriespelare. Det har funnits år då Edsbyn haft flera Edsbynspelare i motståndarlagen än i sitt eget. Så är något lag värt ett guld så nog är det Edsbyn.
Det känns också som en liten knäpp på näsan åt elitidrotten som mer och mer blivit ett storstadsfenomen. Med Edsbyn, Leksand och för all del även Hyltebruk känns det som om idrotten trots allt är lite mer än ekonomi och saftigt betalande sponsorer. Det går att hitta finansiering även på småorter. Det värmer.
Jag hade själv tippat Hammarby som mästare. En av anledningarna var att Stockholmarna i vinter spelat en totalbandy som jag gillat, men också för att det efter en herrans massa finaler liksom var deras tur den här gången.
Många menar, inte minst i min bekantskapskrets, att Hammarby bandy är ett ihopköp, att laget knappt har någon ungdomsverksamhet och är inte värda att bli mästare.
Vadå ihopköp? Vilka elitserielag har fyllt sina trupper med egna spelare?
Precis, inte ett enda.
Jag vill i stället påstå att bandyn får mycket igen på Hammarbys framgångar. Sporten vore död i de stora medierna utan Hammarby och utan publiken som strömmar till Zinkensdamm skulle bandyn tvingas redovisa publiksiffror som skulle ge rubriker om allvarlig kris.
Så förhoppningsvis finns Hammarby med i final-leken även nästa år.
Jag blev förresten inte utan underhållning i Hyltebruk heller. Hylte och Team Valla bjöd riktigt bra underhållning. Spännande till tusen.
Hur det kommer att gå är jag inte helt säker på. Jag har sett två av de tre kvartsfinalmatcherna och måste säga att lagen är otäckt jämna. De är verkligen parkamrater genom varje set.
På tisdag är det i alla fall fördel Team Valla. Hemmaplan ska väl betyda något, eller?
Avgör inte Linköpingslaget på tisdag är jag rädd för att säsongen tar slut i den femte och avgörande matchen i Hyltebruk.
Det vore synd.