Det är varmt.
Termometern visar på nästan 30 grader, tröjan klibbar liksom fast på kroppen och avslöjar obarmhärtigt midjemåttet på en något rundmagad reporter. Hunden Doris dåsar i skuggan. Flugorna står nästan stilla i taket.
Fast sexårige Felix ser ut att trivas i värmen. Han springer omkring och leker vattenkrig med bäste kompisen Adam.
Pappa Jan lutar sig mot en gungställning.
-- Välkomna hit, säger han. Välkomna till röran.
Vi lämnar Huddinge centrum bakom oss, åker förbi Källbrinksskolan och in på en mind-re avfartsväg. Där, på ett litet backkrön i villaområdet, bor familjen Mertzig.
Tills vidare trängs Jan, hust-run Helene och barnen Felix, 6, och Joy, 3, hemma hos farmor och farfar. Sakta men säkert har byggandet av eget hus på tomten påbörjats.
-- När det ska vara klart? Enligt frugan skulle det ha varit det i går. Men någon gång nästa sommar är nog lite mer realistiskt, säger Janne Mertzig.
Han ler.
Efter tre år i österrikiska Klagenfurt, inte långt från den slovenska och italienska gränsen, återkommer den förre landslagsbacken till svensk ishockey.
Inte minst för barnens skull kändes det rätt att flytta hem.
Han nobbade Södertälje och Djurgården för att i stället skriva fyraårskontrakt med Linköpings HC. Sedan dess har det första stora nyförvärvet följts av namn som Andreas Pihl, Thomas Johansson och Mikael Håkanson och många är de som kritiserat klubbens storsatsning.
-- Äh, det skrivs och snackas så mycket. Att det kommer att vattnas i munnen på folk om det går dåligt är inget att bry sig om. Men jag förstår inte varför någon kan gnälla över att det finns klubbar som vågar satsa och vill bli bättre.
-- Det känns som om LHC är på väg mot något stort och det ska bli spännande att få vara med på den resan. Intresset och hungern finns helt klart i stan.
Och pengarna.
-- Jag tjänar bra med pengar, det förnekar jag inte.
Känner du pressen att lyckas?
-- Press vet jag inte, men jag vill leva upp till folks förväntningar. Slutspel är ett rimligt mål, så jävla stor skillnad mot förra säsongen blir det inte. Det är nästan lite respektlöst mot de andra killarna att tro att vi nyförvärv ska göra så mycket.
Mertzig var 28 år fyllda när han fick chansen i storklubben New York Rangers i NHL. Men där blev det bara 23 matcher och backen hamnade i farmarlaget Hartford Wolf Pack.
Det var ingen höjdare.
-- Nej, det spelet passade inte mig. Det var bara in med pucken i anfallszon och jaga. Det är klart att det var en besvikelse att jag inte fick spela mer i NHL, men det är många som inte ens får chansen.
Att spela i samma lag som legenden Wayne Gretzky -- hur är det?
-- Det var bra grabbar där borta också. Skillnaden är väl att de åker andra bilar och beställer in lite dyrare mat.
Är du en ledare?
-- Vissa tycker kanske det, andra tycker säkert att jag är en fjant. Jag vet inte. Men framför allt under åren i Österrike fick jag ta ett stort ansvar.
När kontraktet med LHC går ut är du 36. Vad ska du göra då?
-- Ja, du (skratt). Jag vet inte ens vad jag ska göra i morgon.
Du tar dagen som den kommer?
-- Nja, när gäller familjen och ishockeyn är jag seriös och strukturerad. Det är viktigt att hela tiden vilja ha mer, att inte slå sig till ro. Jag antar att det är likadant för dig, att du vill skriva bättre och bättre artiklar.
Så sent som 1998 var han med och tog VM-guld i Schweiz. Men Mertzig hamnade i skuggan av spelare som Peter Forsberg, Mats Sundin och den oväntade finalhjälten Johan Tornberg.
-- Jag spelade bara två matcher på hela turneringen och kan inte säga att jag kände mig särskilt delaktig. Jag och Tommy Westlund (numera proffs i Carolina) satt mest på bänken och käkade choklad.
Landslaget igen?
-- Jag har så svårt att tänka mig in i det. Just nu vill jag bara att det ska gå bra i Linköping och att jag gör rätt för det jag får pröjs för.
Han har en övernattningslägenhet i Linköping, men räknar med ett flitigt pendlande till familjen i Stockholm. Fram till strax före isstarten i augusti är det träning på egen hand som gäller. Han har haft ont i nacken ett tag, men inget allvarligt.
-- Jag behöver sommaren för att ladda om och samla kraft. Som med alla andra jobb finns det bra och dåliga dagar. Att efter en lång bussresa packa upp trunken klockan fyra på morgonen är inte alltid så kul, säger Janne Mertzig.
Vi frågar om intressen, men får inte mycket till svar.
32-åringen ler och skakar på huvudet.
-- Måste du ställa sådana frågor? Det är ju nästan så att man blir deprimerad. Jag måste vara en sällsynt tråkig jävel. Jag lever för familjen och ishockeyn. Jag drömmer inte om något särskilt.
På fritiden är han mest hemma med Helene och barnen. En stunds avkoppling framför tv-n är inte heller fel.
Musik, då?
-- Jag är tråkig även där. Som alla andra i min ålder gillar jag U 2 och Springsteen. Men ingen kan beskylla mig för att vara musikalisk.
Senast lästa bok?
-- "Sprängaren" av Liza Mark-lund. Jag fick ett ryck, dessförinnan var det nog tio år sedan jag läste en bok. Men den var helt okej.
Säger Janne Mertzig och duckar för att inte bli blöt.
Vattenkriget pågår fortfarande.