Hon har hoppat 1,96 meter som bäst det här året. Efter kvalet, där Maja Nilsson klarade 1,95 kände hon att det fanns ännu högre höjder i kroppen. Men det fick hon aldrig visa i OS-finalen.
21-åringen från Motala klarade den första höjden 1,84 utan problem, i finalen som startade runt lunch svensk tid. Men sedan rev hon ut sig på 1,89. Maja Nilssons finalhoppning tog slut redan på andra höjden, och det blev en 13:e plats.
En stund efter midnatt i Tokyo fick Sporten en pratstund med Maja Nilsson om känslorna efter finalen. Då var hon, trots besvikelsen, stolt och glad över sin prestation:
– Det är klart att jag ville hoppa högre. Det vet jag att jag kan, men jag är ändå nöjd. Det var inte med mig idag, tekniken och så. Det är bara att gilla läget. Jag tog mig till en OS-final och har gjort det bra. Jag har verkligen gett allt, säger hon från OS-byn.
Trots fin form gick inte hoppningen som väntat. Det var något som inte stämde:
– Det var några småtekniska detaljer. Vi har inte gått in så djupt på det. Det är bara att släppa och gå vidare. Lite segt och snopet, när man vet att man kan hoppa jättehögt. Men 13:e plats på OS är inte fy skam.
Maja Nilsson såg en efter en klara av höjden 1,89 och när hon gick in för sitt andra försök hade alla övriga klarat. Hon fick hoppa sitt tredje försök direkt efter att hon rivit på sitt andra.
– Det var inget konstigt egentligen. Jag har hoppat flera tävlingar nästan själv, så det är jag van vid. Jag trodde att jag skulle ta 1,89, men nu blev det som det blev. Jag påverkades inte av att alla andra hade klarat heller.
Det var nära att hon klarade 1,89, men den här gången var marginalerna på fel sida.
– Det var snopet. Jag tänkte: "Jahopp, ska det sluta så här?". Jag trodde att jag skulle hoppa högt och det kan jag. Bara 50 timmar tidigare hade jag gjort det, säger Maja Nilsson som har ett leende på läpparna när vi pratar, trots en lång och känslosam dag.
Det finns mycket att ta med sig från OS:
– Jag kommer ta med mig att jag gjorde ett så pass bra kval. Jag vet om att jag platsar där nu och kunde prestera där och då när det gällde. Jag tar med mig en självförtroendeboost.
Efter att hon hade blivit utslagen satt Maja Nilsson kvar länge på sin plats vid de andra höjdhopparna.
– Det var mest att jag ville ta in stunden lite till. Det är en speciell känsla att sitta där och bara vara med på innerplan.
Hon fick se ryskan Marija Lasitskena ta hem OS-guldet före Nicola McDermott från Australien och Yahava Mahuchikh från Ukraina.
– Det var ungefär som jag hade tippat att det skulle se ut. Det var väldigt många som hoppade bra. Kul tävling, inspirerande, säger Motalatjejen.
Maja Nilsson konstaterar att hon säkerligen har fler OS-chanser framför sig. 21-åringen gräver inte ned sig över denna final, utan ser istället fram emot att bli en ännu bättre höjdhoppare. Nu väntar några dagars ledighet från träning, för att ladda om och smälta OS.
Hur summerar du hela OS-upplevelsen, nu efter ungefär tre veckor i Japan?
– Det har varit så roligt. Sjukt kul och speciellt. Med tanke på corona har vi inte fått göra så mycket. Man har varit lite begränsad. Jag har lärt mig massor och fått tävla på en stor tävling, där jag var som bäst när det gällde. Men det ska bli väldigt skönt att få åka hem imorgon, avslutar Maja Nilsson.