Det är en ny tid nu.
Det är nu som Mats Wilander för första gången sätter sig i kaptensstolen vid sidlinjen. Hur länge han blir kvar är det ingen som vet, hur han kommer att lyckas hänger på betydligt fler än Wilander själv.
Bara en sak är klar, det är en satsning som är 100-procentig.
Fattas bara annat.
-- Mitt sätt att spela tennis var så intensivt. Jag kände inte en lugn sekund under mina matcher, allting var matchboll. När jag försöker överföra det på en enskild person som tränare, då kan det bli för mycket. Nu känner jag att jag kan föra över energin på fyra eller fem killar. Så det handlar om tio-tolv veckor om året, 24 timmar om dygnet.
Så sammanfattar Mats Wilander sitt nya jobb.
Han säger också att "saker och ting kommer att vara som på Calles tid".
I alla fall till en början.
Är det något du känner att du behöver bevisa?
-- För mig själv, eller för and-ra?
Båda delarna.
-- Nej, det tycker jag inte. Jag är inte ett dugg orolig för att ta ut fel lag och bli nedskriven i pressen. För det kommer att hända om vi förlorar. Jag vet att jag inte tar ut fel lag, uttagningen sker i samråd med spelarna och Jocke Nyström.
Han valde att tacka ja till jobbet, inte bara på grund av längtan till tennisen.
Det handlar också om en tro på vad han kan göra för svensk tennis -- och för DC-laget.
-- Hade jag varit tennisspelare och fick chansen att ha en kille som varit bäst i världen, vunnit sju Grand Slam-turneringar, då skulle jag tycka det var jävligt intressant och roligt.
-- Inte för att jag kan mera tennis, utan för att jag är så pass erfaren i de här situationerna, jag har varit där själv.
Situationerna han talar om kom bland annat 1984, 85 och 87.
Det var då Wilander var med och vann Davis Cup.
-- Det är en annan glädje att vinna Davis Cup än vinna egna titlar, det är roligare på sätt och vis. Du hade ju roligare på kvällen efter om man säger så . . .
Med mera allvar säger han:
-- Jag ger hellre bort en Grand Slam-vinst än en DC-seger, man ger något till svensk tennis och delar något med några andra för resten av livet.
Målsättningen är självklar, en fjärde DC-titel för Wilander och den första för Sverige sedan 1998.
Men uppdraget kunde ha varit så mycket enklare.
Han har ett lag utan de självklara namnen, Johansson och Norman.
En motståndare -- Brasilien -- med en av världens bästa spelare, Gustavo Kuerten.
Men det här är inte Paris, London eller Melbourne, det här är Helsingborg och Davis Cup. Och i sådana sammanhang vet också Wilander vad som räknas.
-- Vem som är favorit i en DC-match har inget att göra med rankingen. Det är lite Henrik Sundström mot John McEnroe i Göteborg 84. Det var ingen som trodde på Henrik utom vi. Vi kände: "Sundström slår dom aldrig". Man bildar ett självförtroende inom laget och bygger varandra.
Den svenska lagkänslan?
-- Ja, i Sverige är sammanhållningen speciell. I Sverige spelar det verkligen ingen roll vem som har bäst ranking.
Kan du känna något liknande i dagens lag?
-- Absolut.
Därför är känslan i Idrottens Hus mer förväntan än nervositet. Det är i helt andra sammanhang en före detta världsetta kan få gummiarm och tunghäfta.
-- Om jag är nervös är det för saker runtomkring. Du kan ju inte ställa dig upp, hålla ett tal och plötsligt inte veta vad representanten från ITF (Internationella tennisförbundet) heter. Det gör mig lite nervös.
Upplevde du det redan som aktiv?
-- Ja, men då brydde man sig inte så mycket, då var man så fokuserad på tennisen. Kände jag att det var något jag inte kunde göra så sa jag: "hej då, nu går jag hem". Det kan man inte göra när fyra killar sitter i slips och kavaj.
Men det är ingen fara Mats, det kommer säkert att gå bra. Och namnet på ITF:s representant i Helsingborg är Justine Albert.
Till dagens singlar finns inte Thomas Enqvist med. Han skadade sig under träning, och istället blir det Andreas Vinciguerra som gör Jonas Björkman sällskap i singelspelet.
Vinciguerra ställs mot världsstjärnan Gustavo Kuerten, medan Jonas Björkman möter Andre Sa.