Häromdagen gick hon till puttinggreenen för att träna. Där stod fyra smågrabbar och frågade direkt:
"Vill du ha en puttningstävling"?
Det berättade Annika -- och återgav grabbarnas skånska som inte är hennes dialekt -- och log.
Vår mest framgångsrika kvinnliga golfare mötte massmedia, avspänd och med glimten i ögat. Hon som har fått etiketten lite stram och tråkig.
Inte alls. Däremot målmedveten och övertygad om att hon kan förbättra sin golf ytterligare någ-ra snäpp.
Det är i USA som hon farit och flygigt till olika banor, svingat, puttat och prickat rätt och klättrat till att bli världsetta.
Men hon har fått kritik för att hon sällan tävlat på svenska banor.
-- Jag kände mig aldrig tvingad på något sätt att åka hem och spela. Inte heller åkte jag till Japan eller något annat land utan tävlade i USA i den konkurrensen för att jag bestämde mig för att bli världsetta en gång till.
Annika Sörenstam, bragdguldmedaljör 1995, resonerar så här:
-- Jag tror att det är bättre för Sverige att jag är världsetta än att jag kommer hem och tävlar.
Nu är hon på svensk mark. Med svensk husmanskost inom räckhåll.
-- Sådant som jag är uppväxt med, det är härligt.
Annika kom i lördags till Helsingborg, direkt från missad kvalgräns i British Open.
Och på vift i Helsingborg, blev hon genast igenkänd, vilket överraskade.
-- Jag visste inte att jag var så känd här hemma, men folk har kommit fram på restauranger och ute på stan och sagt att det är kul att jag är hemma för att spela.
Annika Sörenstam säger att hon var kanonnöjd med säsongen, trots British Open.
Bland annat har hon sex vinster på LPGA-touren.
-- Det är en av de bästa säsongerna under min karriär förutom det som hände förra veckan.
Förra året spelade Sörenstam 26 tävlingar på USA-touren. Det blev inte tid till så mycket vila och pysslande i trädgården som hon ibland längtar efter.
-- Det är mycket flackande och det vore skönt med rutiner som folk i allmänhet har, läsa tidningen, träffa vänner, äta lunch och så.
Hon säger att hon maximalt vill hålla på med golfen i fem år till. Där går gränsen. Men golfbagen kan åka in i garderoben tidigare än så.
-- Jag får se om jag når mina mål, vinner majors och förbättra min golf. Den dagen när jag känner att jag inte kan bli bättre så är det ingen mening med att fortsätta.
-- Känslan att ligga i täten på sista rundan en söndag med chans att vinna älskar jag. Men inte att ligga någonstans i fältet och sluta på någon hedersam plats.
Vad ska du göra efter karriären?
-- Bilda familj med min man. Kanske starta en restaurang i USA med "Swedish meatballs". Vi kommer att bo där när det är vinter i Sverige och här hemma när det är sommar, säger Sörenstam, som letar sommarställe vid Mälaren, en röd eller gul stuga med flaggstång på tomten.
Så gick Annika Sörenstam ut på träningsfältet och svingade mot greenen och flaggan hundrafemtio meter bort.
Där stod hennes man David Esch och fångade golfbollar i en basebollhandske. Inte alla. En del gick snett.
-- Jag måste hitta känslan, sa Annika Sörenstam.
På torsdag sitter den kanske i kroppen. Då börjar tävlingen.