Ni som utrustats med Björn Hellberg-minne kan möjligen tycka att "har vi inte läst det där förut?".
Det har ni.
För nästan på dagen fyra år sedan, efter ett möte på ett fik i Skövde. Nu träffas vi igen, på ett annat fik, i en annan stad. Men början på texten stämde bra då och stämmer, med en smärre omskrivning, rätt bra även nu.
Ämnet är detsamma och Matilda Boson tycker fortfarande att det "ska bli så coolt".
- Jag försöker bagatilisera det lite och tänka på annat, men det är svårt att styra sina drömmar. Jag hade svårt att sova i natt.
Då hade hon inte fyllt 21 och var ung och orutinerad. Nu fyller kantspelaren snart 25 och tillhör med sin snabbhet och finurlighet de svenska essen inför EM på hemmaplan. Start på torsdag mot Ukraina och vidare mot Ryssland och Kroatien.
Det låter tufft.
- Kroatien har vi slagit förut och ska krossa igen. Ukraina är ungefär som vi och Ryssland är favorit att vinna hela turneringen. Om vi gör det riktigt, riktigt bra kan vi komma femma eller sexa. Går vi inte vidare från det första gruppspelet har vi misslyckats.
Matilda Boson 2002 respektive 2006. Någon skillnad?
- Haha, jag är nog samma. Bara lite äldre. Lika glad, men förhoppningsvis lite mer ansvarstagande. Då var man mer med på skämt. Inte så att jag ska göra tusen mål nu, men jag är en av dem som ska visa vägen. Inget vidare om du är rädd för att misslyckas, men jag gillar det.
Du sa då att "för mig är handbollen viktigare än allt annat just nu". Hur är det nu?
- Jag har fått mer distans. Det låter skumt, men när jag flyttade till Danmark blev handbollen lite mindre, fast allt blev mycket större. En lagkompis i Köpenhamn, Camilla Andersen, blev helt chockad när hon såg att jag satt och tjöt efter en dålig match. Vet du hur många dåliga matcher du kommer att göra? frågade hon. Det fick mig att tänka till.
Hur är det att vara en sådan känslomänniska?
- Haha, det är bra. Jag kan bli väldigt glad och väldigt ledsen. Fråga Johan (Modigh, pojkvännen) hur mycket jag kan tjuta till en sorglig film. Däremot är jag inte så arg av mig.
Det är svårt att inte bli glad när du pratar med handbollsstjärnan.
Hon skrattar mycket, pratar ännu mer och tycker att det mesta är kul. En vanlig tjej, bara lite gladare och mycket bättre på att spela handboll. Ulf Schefvert, förbundskaptenen, har kallat henne för en spelare i världsklass.
- Jag blev så himla glad och stolt när jag fick höra det. I Ålborg finns typ tusen stjärnor, men i landslaget har jag en annan roll.
Hon är född och uppvuxen i Malmslätt utanför Linköping, spelade liksom landslagskompisarna Fanny Lagerström och Sara Eriksson i RP innan det via Skövde blev en flytt över sundet till Danmark. Först till Köpenhamn, nu i topplaget Ålborg. Intresset är sanslöst, över 4 000 åskådare i snitt, och varje match en upplevelse i sig.
Men livet är inte bara handboll.
- Nej, jag jobbar 10-15 timmar i veckan på ett företag som säljer it-lösningar. Handbollen är så jäkla stor att jag måste göra något annat och träffa andra människor. Ekonomiskt skulle jag klara mig på att bara spela, men jag vill utvecklas på fler områden.
Vad drömmer du om?
- Just nu kan jag nästan inte tänka längre än de närmaste tre veckorna. Som alla andra vill jag hitta det som gör en lycklig. I och för sig är jag det nu också. Slå mig ned någonstans, bilda familj och hitta ett utvecklande jobb. Det är kul att längta till något.
Vad ska du bli när du bli stor?
- Jag har haft planer på att bli revisor, men jag vet inte. Något med ekonomi blir det säkert. Kanske starta eget.
Gissa vad du svarade för fyra år sedan.
- Nej, vad sa jag?
"Först hoppas jag kunna spela i tio år till och verkligen se hur långt jag kan gå. Sen är det dags att börja jobba och skaffa barn."
- Nja, så länge vet jag inte om jag kommer att spela. Men några år till blir det garanterat.
Under dagarna hemma hos familjen i Linköping ska hon både hinna med att fylla år, träffa kompisar, gå på ishockey - och till tandläkaren.
EM.
Räkna med att Matilda Boson kommer laddad till tänderna.