Vad var egentligen bäst?
Tja, det råder det nog delade meningar om.
Att få skjuta straffkast, tyckte nog några av alla de ungdomar som visade upp sitt kunnande i den svåra konsten att få till den där rätta knycken och snärten i armen så att bollen bara forsar iväg och hamnar i målet.
Många kunde, det såg vi.
Eller var kanske det bästa att få spela? Några lag fick ju det.
- Men det här var ett riktigt sämnpiller, sa Janne Glas på läktaren när han tittade på dottern Frida och hennes kompisar i RP:s utvecklingslag, tillika division 3-lag, som krossade stackars Finspång med 41-12 (18-6).
I speakerhytten, där Jocke Jenderborn så småningom höll ordning på presentation av alla ungdomslag och även på dammatchen mellan RP och Kärra (20-24), hittade vi två tomtar: Linnea Janzon och Sandra Bowall.
- Vi tillhör utvecklingslaget vi också, men vi är så många, nästan 30, så alla kan inte få spela. Men det är kul att sitta här och vara speaker också, tyckte de luvförsedda tjejerna som fick säga Ilone Jacobssons namn flest gånger eftersom hon gjorde så många mål.
Efter presentation av alla ungdomslagen som ställde upp runt planen följde en straffkasttävling och bollarna ven som tjocka ladusvalor kring huvudena på alla målvakterna som fick en svettig stund.
- Det var jobbigt, sa Lisa Burlin och pustade.
Hon är målvakt i flickor 93 och har att brås på. Pappa Håkan var målvakt i Saab och elitserien.
- Jag ska bli bättre än han, sa Lisa och såg med bävan fram mot den ledarmatch som skulle följa.
Där fanns nämligen Håkan med som målvakt.
- Det ska bli kul att se om han gör som han säger, för han är ju vår målvaktstränare, också, berättade Lisa och log.
På läktarplats hade A-lagsspelarna kommit och började så smått förbereda sig för match. Lillemor Steen åt proteinkaka och drack energidryck.
Sen blev det ledarmatch, och den som inte tyckte det var roligt kunde gå ut i övre entréhallen och köpa lotter, eller nåt gott att stoppa i munnen. Eller varför inte en RP-halsduk?
Hur gick det för Håkan Burlin, då?
- Inte så bra, tyckte Lisa.
Nåja, en boll tog han, det såg jag.
Ungdomslagen målade sig i anskitet för dammatchen och skrev hejaramsor. Om de kunde komma på någon, vill säga.
- Barnen får festis, bullar, och chokladbollar, avslöjade Mia Sjöqvist som är ledare för P93 tillsammans med Anders Westman och Birgitta Nordenberg. De fick ett lätt jobb eftersom spelarna var så snälla.
Flickorna i F96 skötte sig också otroligt bra. Emma Ågren hann visserligen bara skjuta en enda straff, men var nöjd ändå.
- Men jag gjorde mål.
En av hennes ledare var Annelie Eriksson, själv A-lagsspelare på 80-talet.
- Det viktigaste med RP-dagen är att skapa klubbkänsla.
Annelie hade nästan en klubb själv på plats. Tre barn. Alla med efternamnet Lindehammar: Martin i P91, Anna i F93, och Karin i F96.
Det ropades och skreks så det stod härliga till i sporthallen när det blev dags för A-lagsmatch i division 1. Men det fanns de som slog också.
På trumma.
Niklas Engström och Simon Jansson i P94 var det som trummade så ihärdigt. Niklas köpte sin för 129 kronor på stan häromdan, just med tanke på RP-dagen. Och Simon, ja, han tillverkade sin av en pepparkaksburk.
Men trummandet och hejaramsorna hjälpte inte. RP förlorade.
Men RP-dagen var skoj.