De lever för handbollen - och tillsammans

Men de missade faktiskt Sveriges floppmatch mot Polen när EM tog slut.
De var upptagna – med handboll.
– Jag var i Tyresö och såg dem mot mitt förra lag, Kroppskultur. Kul att träffa mina gamla spelare, säger Caroline.
– Jag var på träningen. Vi hade länge försökt få till en internmatch och nu gick det, säger Patrik.
Han skulle se matchen när han kom hem, men hade glömt sätta boxen på inspelning.
– Då satt jag och väntade på att de skulle släppa ut matchen på TV 4 Play, men när det aldrig kom så kollade jag resultatet på nätet i stället och gick och la mig, säger han och ler.
Att det blev stopp innan semifinal var faktiskt ingen överraskning för Patrik, själv med fem A-landskamper som spelare bakom sig.
– Nä, jag trodde nog inte att det skulle blir mer än så. Jag tycker inte att de har varit bättre.
Nördigt
Patrik tränar herrlaget i RP, Caroline har hand om damlaget tillsammans med Pierre Karlén. Att det blir mycket handboll för paret förstår alla.
– Men ibland kan det faktiskt bli lite nördigt, skrattar Caroline. Det händer att vi sitter och kollar en landskamp på tv:n samtidigt som vi har varsin laptop i knäet där vi kollar egna motståndares matcher eller lägger upp träningar. Det kanske är lite överdrivet.
Men så har det alltid varit. Historien om hur de träffades 2004 och blev ett par har, förstås, med handboll att göra.
Caroline berättar:
– Det arrangerades en fest med dam- och herrlagen hemma i Kroppskultur och någon hade kommit på att bordsplaceringen skulle göras efter vilken position man hade i respektivelag. Och eftersom vi båda var mittsexor hamnade vi mitt emot varandra. Sen var det klart.
Gärna handboll – inte teater
Hon berättar att när de ibland får en ledig helg tillsammans händer det allt att de åker iväg.
För att titta på handboll!
– Jo, men om vi till exempel drar iväg till Stockholm en helg så försökervi lägga det så att vi kan se ett par handbollsmatcher under resan. Vi går hellre på det än på exempelvis teater.
Patrik fyller i:
– Man får lite koll på vad som är på gång, samtidigt som man träffar massa folk man känner. Det är riktigt kul.
På sommaren är det lite lugnare.
– Det kan bli någon match, på någon cup kanske, säger Caroline. Men annars försöker vi koppla bort det.
– Jag har fått henne att börja spela golf nu så det ska vi försöka göra rätt mycket i sommar, säger Patrik (hcp 2,7). Om vi hittar någon bra bana här i Linköping.
Skador stoppade Caroline
Caroline spelade i Kroppskultur men fick lägga av för ett par år sen.
– Jag hade väldiga problem med skador, min kropp är nog egentligen inte gjord för handboll. Så jag blev ledare i stället och gillar det verkligen. Det är inspirerande att försöka hjälpa andra att lyckas.
Förra året tränade hon moderklubbens damer i division 1.
Och när Patrik fick en förfrågan att ta hand om RP, fick också hon en roll i klubbens damlag.
– Jag blev klar med min utbildning till ekonom i våras, samtidigt försvann Patriks jobb på John Bauergymnasiet i Uddevalla, så vi hade liksom inget som band oss kvar där.
Patrik jobbar med handboll
Caroline fick jobb direkt, Patrik jobbar halvtid med ett handbollsprojekt vid Sisu som heter ”Handbollsmål i sikte”. Båda har skrivit tvåårsavtal med RP och trivs bra i föreningen.
– Absolut, det är en fin förening, säger Patrik. Det märks att man vill någonstans och man försöker utveckla föreningen och det sportsliga i samma takt som. Det tror jag är viktigt för att lyckas.
– Det pratas mycket handboll och det märks att intresset för sporten finns. Men jag tror att många är lite bortskämda, man minns hur det var med Saab och det lyser i ögonen på många när de pratar om den tiden, säger Caroline. Ska vi få upp samma intresse krävs det nog att båda lagen klättar ett hack till i serierna, upp till elitserien.
Saknar halltider
Man kan dock se en stor frustration hos både Caroline och Patrik när de beskriver vilka dåliga förutsättningar som finns i Linköping. Hallarna är för få och/eller för små för handboll och många andra sporter. Det är stora problem med att hitta tider så ungdomslag som vill träna mer inte kan göra det.
– Det finns knattelag som bara får träna en gång i veckan för att det intefinns tider. Om fler barn vill börja idrotta så går det ju inte. Och vad skullehända om vi vill träna ännu mer än de fyra dagar i veckan som vi kör, för att verkligen satsa uppåt?
Patrik tar upp exemplet med Ullstämma, dit RP ville flytta en stor del av sin verksamhet, när man efterlyste en fullstor hall i anslutning till den nya skolan. Kommunen sa dock nej.
– Det känns som ett stort slöseriatt kasta bort en sån möjlighet när man får den. En fullstor plan där hade öppnat upp jättemöjligheter, inte bara för handbollen utan också för andra idrotter i stan. Fler brottas givetvis med samma problem som vi, säger han.
– Jag trodde faktiskt inte att de här problemen fanns här i Linköping, säger Patrik. Det är ändå landets femte största stad.