Matilda Boson mer eller mindre tvingades ut på kanten.
-- Jag var värdelös, riktigt dålig i början, typ den sämsta kantspelaren man kan vara. Men det blev rätt bra.
Det säger landslagsspelaren efter gårdagens andra träning i Cloetta center med landslaget. Glad och pigg svarar hon på alla frågor, medan hon stretchar. I morgon ska hon och de andra svenskorna spela VM-kvalmatch mot Kroatien i Linköping.
Du är uppvuxen i Malmslätt och har spelat många år med RP i Linköping. Hur är det att få spela VM-kval i Linköping?
-- Jätteroligt, fantastiskt, men lite märkligt -- allt är så himla hemma.
Vad tycker du om Cloetta center?
-- Jättehäftig. Kanon, och jag tycker verkligen att den lämpar sig för handboll. Den lämpar sig säkert till hockey också. Läktaren är så nära, det är viktigt i handboll så man ser fighten.
Du kommer att känna många på läktaren. Tycker du om att spela inför folk du känner?
-- Ja. Det blir kul för dem. Och det är kul att det är handboll i Linköping, det är en ganska handbollsintresserad stad.
Ni möter Kroatien i ett dubbelmöte, där den som vinner totalt får spela VM i St Petersburg i december. Vad vet du om Kroatien?
-- Jag har varit skadad och inte varit med på en och en halv vecka, så jag har inte sett så mycket av dem faktiskt. Men jag vet att de är ganska unga precis som vi och har två bra kantspelare som gör mycket mål. Det är ett bra lag.
Hur illa skadad är du? Är matchen på söndag i fara?
-- Jag hade bara en sträckning och den är borta nu. Det är ingen fara.
Vad minns du mest från din handbollstid i Linköping?
-- Att jag gick och väntade på träningen efter skolan med min väska på ryggen. Och så gick man till sporthallen. Oh, det var ju kuuul.
Vad rankar du högst i din karriär?
-- Jag tycker inte att jag har haft så många framgångar. Men de här två senaste säsongerna i FCK är det mest fantastiska jag har upplevt. Och så klart de två EM-slutspelen, men där har man blivit så besviken varje gång. Det är ju häftigt att få vara med, men man har ju inte varit med på riktigt. I Danmark är man ju med hela tiden.
Men nu ska du lämna Köpenhamn för ett annat danskt lag, Ålborg. Varför?
-- Jo, jag kände för lite omväxling. Och så är Ålborg lite annorlunda, det är lite större intresse på Jylland för handbollen. De har en publik på 4 500 per match, mot FCK:s 500. Det är ju en rätt stor skillnad. Och dessutom är det en himla mysig by.
-- I år kom Ålborg till final och ska spela Champions League nästa år och det är också en anledning till att jag byter för det är ju jättestort.
Den förre landslagsmålvakten Claes Hellgren, numera expertkommentator i tv, har sagt att du är den bästa liraren Sverige har. Och att du är precis så som en handbollsspelare ska vara. Hur ska en handbollsspelare vara?
-- Ja, jublar hon och sträcker armen i luften. Hur ska man vara? Snabb, spänstig, stor, det är inte riktigt jag då, och stark. Jag koncentrerar mig på snabb och spänstig. Och trixig, det tycker jag är roligt. Det är det bästa med handbollen.
Du finns med bland de nominerade spelarna som kan bli årets svenska handbollsspelare.
-- Det tror jag inte att jag blir, men det är en ära att vara nominerad. Jättekul. Men jag har inte varit så fram-stående i landslaget så det är nog ingen större risk. Jag är bättre i klubblaget.
Vem tror du får priset?
-- Madde Grundström, självklart. Det är hon värd.
Har du olika roller i landslaget och i klubblaget?
-- Ja, det har jag verkligen. Hemma är jag mer målgörare och får lite mer ansvar eftersom vi spelar lite annorlunda. Här är inte riktigt samma spel och inte riktigt samma utrymme för kantspelarna. Här är man lite mer bara med. Nej, men det är klart en viktig roll här också med rutin och allting att man har spelat många tuffa kamper, men . . .
Skulle du vilja att ni spelade annorlunda i landslaget?
-- Så länge vi vinner är jag nöjd, men det är klart att jag vill ju självklart ha en roll i spelet, det vill jag ju. Jag är van att ta mycket plats, så det gör jag ju gärna i landslaget också egentligen. Men man får anpassa sig till det lag man spelar.
Varför blev du kantspelare?
-- Jag var egentligen vänsternia ett bra tag och sköt hårda skott, men sen tyckte de att jag var så liten. Kanske inte liten, men tunn. Och så tyckte de att jag var snabb och ville ha mig på kanten. Så jag tänkte jag ger det en chans. Jag hade nog inte riktigt styrka till att bli niometare och sen tyckte jag att det var riktigt roligt att vara kantspelare det blir ju mycket mer lattja. Men jag var värdelös, riktigt dålig i början, typ den sämsta kantspelaren man kan vara. Men det blev rätt bra.
Du har sagt att du har blivit så glad att du fått ont i huvudet, och när ni åkte ur EM så var det du som låg och grät på plan. Hur är det att vara en sån känslomänniska?
-- Jag tycker det är roligt. Om man inte blir riktigt ledsen blir man inte riktigt glad heller, tror jag. Det är bättre att få känna på riktig ledsamhet och vara riktigt lycklig ibland.
Vad får Linköpingspubliken se på söndag då?
-- Då ska det vara lyckojubel, verkligen lyckojubel.
MATILDA BOSON
ºFamilj: Mamma Barbro, pappa Tony och lillebror Marcus, samt pojkvännen Johan Modigh.
Ålder: 23 år.